Måndagmorgon. Seg morgon. Matte höll knappt styrfart på skogspromenaden med hundarna, av någon anledning. Hundarna fick många chanser att nosa noga, men var inte speciellt intresserade. Inga nya dofter. Så plötsligt dök tre nosar ner på samma punkt och ett intensivt nosande inleddes. Samt pinkande. Av alla tre. Noga och länge. Där den första vargskithögen upptäcktes på senvintern låg nu en färsk lämning. Lik de tidigare, mycket mörk och med en kvast av långa hår (älg?) stickande ut. Den låg inte här i torsdags. Någon har börjat promenera regelbundet längs Mattes och Lapskgängets skogsrunda. De enda människor som går här ytterligare är Cockermatte och Wachtelhusse. Sedan de förvuxna "tonårsgrabbarna" i trettioårsåldern polisanmälts för sin framfart på sina fyrhjulingar i terrängen och på vägarna i området, är det lugnare längs den del av denna skogsrunda, där de har kört sönder marken under några år. Kanske en bidragande orsak till att någon varg börjat hålla till mer ofta just här. Under åtta år har Matte mött högst en handfull personer vid sina vandringar i skogen. Trots närheten till bostäder. Aldrig gänget på sina fyrhjulingar. Många är rädda för att röra sig i skogen när inga vägar finns. Skogen här är inte lättorienterad med alla bergknallar som liknar varandra, när man skall följa kartan. Det passar Matte. Som gillar att vara ensam i skogen.
Vid passagen genom grinden satte Modji och Násti nosarna i vädret och vittrade intensivt. Så snart de släppts lösa hade de spikat vittringskällan. Snoken låg och värmde sig i solen strax innanför grinden! Båda hundarna stoppade ner nosarna bland Vintergrönan vid kanten och där fick Matte se två intensivt gula prickar lysa i det gröna. Modji kutade runt för att komma närmare och inte förrän hon hade nosen tio centimeter från snoken ringlade den iväg från sin fina plats. Den visade inga hotsignaler över huvud taget. Ringlade bara lugnt ner mot bäcken. Modji visste vart den var på väg och sprang i förväg och väntade in snoken, när den slank ner i vattnet. Sedan sprang Modji till den sten, bakom vilken snoken ofta håller till. Har man inga renar får man valla det som bjuds. Snokar till exempel. Denna snok är fullvuxen och dess fulla längd blev mycket uppenbar när den några timmar senare plötsligt låg utsträckt framför Mattes fötter, tvärs över gången till huset. När Matte närmade sig avvaktade den lite och slank sedan ner mot bäcken vid Ölandstoken. Varken Modji eller Násti hade märkt något, där de låg vid trappen. När så Husse kom hem strax efter och hundarna rusade till grinden, gjorde de ett snyggt spårupptag av snok och hittade den vid den lilla busken!
Det blir kanske lite mycket skrivet om varg och snok, men det tillhör Lapskgängets vardag här i skogen, med en bäck rinnande några meter framför huset.
Modji sysselsatte sig resten av dagen med att hålla koll på snoken och Násti hade hittat något i gräsmattan som hon tyckte var extra smakligt. Hon nosade runt i över en timme. Kors och tvärs. Hit och dit. Då och då tryckte hon ner nosen och åt något mycket litet. Hon rörde sig bara i närheten av bäcken. Någon alldeles speciell rot? Inte var det harpluttar i alla fall! Snokpluttar?
Mattes ork var försvunnen, men räckte i alla fall till att montera ihop en rosenbåge för den nyinköpta klängrosen, med det angenäma namnet Sympati!