Tisdag.
När uppgifterna om den Finska Lapphunden, som från långt håll anföll en förbipasserande hund nu nått många, surrade frågorna i luften. Husse hade på begäran av styrelsen i Samfälligheten kopierat vad hundägaren, tillika ordförenden, skrivit på föreningens hemsida om koppelkrav i detaljplanerat område; den texten hade han lagt ut i den lokala FB-gruppen. Hundrädda ville veta om denna hund även ogillade människor. Hundägare ville veta var man kan stöta på den. Svaret på den första frågan är ju enkel. Det rör sig om en hanhund som sägs hata alla andra hanhundar, men icke förty går okopplad på promenader i området och vistas på en icke inhägnad tomt. Nej, den är helt neutral kontra människor; samt tikar. Svaret på den andra frågan är att det kan man ju aldrig veta, med någon som går långa promenader genom hela området; längs vägar och genom skogspartier. Oftast med hunden långt före eller långt efter och upptagen av mobiltelefonen med nedåtriktad blick. Matte har mött denna hund mängder med gånger under många år och då med två tikar i koppel. Även med Dima har Matte mött denna hund och har då gjort valet att gå bort från vägen, efter att ha stannat och inväntat att hunden har kopplats upp. För många år sedan lyckades Matte spänna ögonen tillräckligt tydligt i ägaren och krävde att hunden skulle kopplas inför ett möte. Det har funkat. Huruvida hunden kommer att rusa ut från tomten när Dima trasakar förbi med Matte och Aili känns mer osäkert. Den gjorde inte det för en vecka sedan. Vilket kanske bara vara ren och skär tur och en tillfällighet. Den är inte permanentboende och ingen vet när den vistas i området.
Som efterdyning kom information om flera andra hundar lite här och där, som man nu varnade för. En man med en ilsken Schäfer vägrar koppla sin hund. Oftast medförs inget koppel på promenaderna ens. Hunden gör som den vill och gillar inte andra hundar. Oro och därmed ilska sprids. Skall en burk hunförsvarsspray vara lika väsentlig i fickan som hundgodis och skitpåsar numera? För Matte är det så. Den unga Mallen som rusat fram mot framför allt Dima ett par gånger, från en icke inhägnad tomt, tvärvände och lärde sig förhoppningsvis en läxa. Mallens grannhund och kompis av bulletyp har redan tagit ett grepp om Dimas manke och det gick bra den gången. Tack vare att bullhunden lyckades grensla kopplet, som drogs åt i ljumskarna och fick den anfallande hunden att gå i stå. Vid passagen av vissa adresser har Matte spayburken redo i högerhanden.
Alla dessa olämpliga hundägare som har noll koll på vad det innebär att ha hund! Som hellre går med okopplade hundar än lär sina hundar uppföra sig och gå hyffsat i koppel och som tar sig rätten att äga både vägar och skogar genom att skrämma omgivningen. Matte blir för egen del mer arg än rädd. Många är dock genuint rädda nu. Några väldigt rädda uppenbarligen. Det är en god blandning av väldigt stora hundar och väldigt små hundar i området. Som överallt annars.
På dagens drygt timslånga promenad var Matte rätt ensam på vägarna och i skogen och det kändes väldigt skönt. Inga möten med vare sig folk eller fä. Annat än fåren i hagen som alltid tittar upp lite lojt och Dima studerar dem lugnt och avslappnat, men nyfiket. Det känns allt mer tydligt att Dima är en hund av vallhundtyp. Fåren är vana vid en Border Collie och tror säkert att Dima är av samma sort.