Onsdagens kvällsträning inkluderade fyra Lapska Vallhundar, två tikar och två hanar och en Labbekille. Platsen var en stor industritomt och ute var det åtta minusgrader. Ett tunt vitt lager av snö i kombination med ett tjockt lager frost med stora och nästan konstgjorda kristaller gnistrade i lampskenet och en jättemåne i orange steg långsamt över skogsranden långt borta. Stjärnhimlen gnistrade även den och Orion och Cassiopeia höll ett vakande öga över träningsgruppen. Luftfuktigheten var mycket hög, därav den onaturligt kristalliska frosten och kylan kändes rå och trängde in när man befann sig i stillhet och var figurant åt kompisarna. Men träningsgänget är vant och välklätt och glömmer man liggunderlaget i bilen så får man skylla sig själv. Husse grämde sig där han låg stilla och platt på asfalten!
Aili fick ett sök som triggade rejält! Inne i en stor förrådsbyggnad med öppen ingång och två stora rum fyllda med ställage och samlingar med staplade skåp och annat gömde sig två personer. Två i vardera rummet och här är det mycket högt i tak och vittringar från varma människor stiger uppåt och sprider sig längs tak och väggar. Aili fick börja sitt sök genom att söka igenom ett stort förrådstält där ingen var gömd. Ett tomsök utan vittring, då hon gick som första hund. Hon sökte noga igenom tältet under tystnad och rapporterade snart till Matte som väntade vid ingången. "Jag är klar nu Matte! Jag har kollat noga överallt och det finns ingen människa här inne." Matte tackade för upplysningen och gick vidare till byggnaden där Matte visste att det fanns fyra gömda människor, men hon hade ingen aning om var! När Matte och den lösa Aili närmade sig byggnaden berättade Aili tydligt vart hon var på väg och varför! Hon hade vittring! Vid husknuten pep hon iväg in genom ingången som delvis täcktes av breda remsor av plast som går att köra igenom med truck. Mycket vittring kom ut därifrån!
Aili hittade snabbt sin första figurant i det första rummet och efter en bra markering och belöning fortsatte hon in i det inre rummet. Här fick hon fullständigt fnatt! Hon for som en urflippad duracellkanin från den ena vittringen till den andra och att här fanns människor gömda var ju solklart. Men var! Aili sökte med nosen uppåt och Matte kunde ju tydligt se att hon jobbade på vittring som steg uppåt och föll ner lite överallt. Men hur många gick ju inte att avgöra och Aili var som en yr höna och bytte vittringar stup i kvarten. Men hon jobbade sannerligen inte under tystnad! Ett jäkla glappande var det, för att inte säga ett j-a skällande under arbete konstant och om det tycker Matte INTE! Det tröttar hunden, det är otydligt, det stör helt allmänt och det är inte acceptabelt. Hur mycket det än säger om närvaron av gömda människor och kanske även många människor vars vittringar slår i varandra. Arbetstemperatuen är för hög och hunden blir svårläst, vilket inte gagnar samarbetet mellan hund och förare. Så vad göra?
Som alltid fungerade det att sätta koppel på hunden och sätta henne ner för koncentration och fokus på en vittring i taget. Matte gick med Aili kopplad igenom det innersta rummet och nu blev Aili tyst och arbetade med fokus och koncentration. Bra. När hon föreföll ha begränsat sig till ett mindre område släpptes hon lös och preciserade vittringskällan och skallmarkerade fint. I en låda med en boardskiva över låg den ene av figuranterna. När han var avlägsnad fick Aili frisöka vidare och gick nu konstant uppåt med nosen i sitt sökarbete. Hon begränsade sig vartefter till en specifik del av rummet och bestämde sig till slut och stannade upp intill några höga skåp och skallmarkerade rakt uppåt, stående stilla. Hon fäste på en tydlig vittring. Det köpte Matte och då bara ett av dessa skåp saknade inplastning valde Matte att öppna dörren på det skåp Aili stod helet inpå med ryggen mot dörren. Där hittade hon sin tredje figurant. I taket på skåpet var det ett hål med ventil, vilket förklarade det urflippade sökmönstret. Vittringen från den i skåpet stående varma människan steg upp som ur en skorsten! I den kalla luften nådde den taket och ramlade ner som ett vittringsregn över hela rummet. Vilket Aili berättade rätt tydligt. Men VAR denna varma vittringskälla fanns var rätt otydligt. Aili avslutade sitt sök i det första rummet, där hon i farten till den mer kompakta vittringsbilden i det inre rummet, hade lämnat en figurant, inklämd bland bråte på det kalla betonggolvet.
Modji fick ett liknande sök, men som den äldre och mer selektiva hund hon blivit med åren, kollade hon mer noga och rusade inte runt som en skogstokig kanin i de olika vittringarna. Med ett lugnare tempo fick hon också mer information och rusade inte in i och ut ur vittringar i racerfart som sin dotter nyss. Modji löste uppgiften fint och hon skallmarkerade mycket bra.
Tack alla för bra träning!
På torsdagen lämnade Husse och Matte flocken och tog Rosella T/R till Mariehamn för att äta julbord. Dagen råkade ha valts lite illa, då ett väderomslag väntade och hårda vindar med stormbyar väntade på Ålandshav! I Kapellskär piskade alla flaggor rakt ut från flaggstängerna och såg ut att vara på väg att slitea sig loss! Bilen parkerades ombord under resan, vilket är mycket bekvämt och inte kostar mycket alls. Husse och Matte tog en fika och klarade sedan av egna och beställda inköp på utresan. Men det gungade allt mer och de självbromsande kundvagnarna i Taxfreebutiken var inte självbromsande längre och inte var det lätt att både hålla balansen själv i krängningarna och samtidigt hålla reda på sin kundvagn som måste hållas i ett fast grepp. Folke vinglade mellan hyllorna och vissa varor måste säkras med täckning av genomskinlig plast. Personalen var luttrad! Inköpen stoppades in i en förvaringsbox för att ge fria händer resten av resan.
I Mariehamn låg båten i en halvtimme och gästerna släpptes in i restaurangen före avgång därifrån av hänsyn till vädret. Vilket gjorde att Husse och Matte hann äta sitt julbord innan man lämnade Ålands skärgård och kom ut på öppet hav igen. Återrresan blev värre vad gällde blåsten och när medpassagerare hade stora problem att hämta mat och dryck satt Husse och Matte lugnt vid bordet med kaffe och julgodis. Matte hade medfört en krycka för säkerhets skull med ett ostadigt ben, men den var till föga hjälp i denna sjögång! Här gjorde man helt klart bäst i att bli sittande till man åter var inomskärs på den svenska sidan. En äldre man med ett vinglas i handen föll handlöst intill Matte, men skadade sig inte. Innan fallet hade han utfört en långdragen dans för att återfå balansen, men förgäves. Han tittade förundrat på det tomma glaset i sin hand. "Vart tog vinet vägen?" Jo, det låg som skjutet med katapult ur glaset och ut över mattan! Vida spritt, då det kom flygande med hög fart! Vid huvudet låg det glaskross och det måste ha kommit från ett glas från bordet intill honom. Han hade bonntur som inte skar sig och inte skadade sig på något annat sätt heller.