Lördag.
Så kom då nästa snöväder.
Det snöade bara lite lätt och Husse hade ett ärende till Arninge, varför Matte hängde på. En födelsedagspresent skulle inhandlas och nu är det bara en vecka kvar till firande. Hundarna fick följa med. Det visade sig vara en utomordentligt korkad idé att åka till just Arninge handelsplats.
Väl framme i Arninge vräkte snön ner. Sikten var usel. Vägarna sliriga. Det rapporterades om avåkningar och krockar i regionen. Det var lönehelg och det var reor på vinterprylar. Besöket på K-Rauta bjöd på trängsel men här lyste barnfamiljerna med sin frånvaro. När Matte "bara skulle slinka in en snabbis" på XXL, hamnade hon i ett smärre kaos. Understimulerade små grabbhalvor roade sig på egen hand medan föräldrarna shoppade. Plötsligt kom en yngling farande på en cykel runt ett hörn längs den utmärkta, snirkliga, gångvägen genom butiken. Rakt emot Matte och i full fart och som tur var hann Matte ta skydd bakom ett ställ med kläder. Barn skrek och föräldrar hade fullt sjå att hålla ihop sina flockar. Egna viljor och mycket energi. Koppel hade nog varit på sin plats ibland. När de yngsta försvann i vimlet och föräldrar fick kluriga sökuppgifter. En liten grabb pockade på uppmärksamhet. Mitt i gångstråket stod han och tränade sitt bollsinne. En liten boll kastades upp i luften på måfå och så skulle den fångas med en hand och uppifrån på allt mer komplicerade sätt. Vilket innebar att många involverades när bollen levde sitt eget liv. Man fick vara observant vid passagen, då även killen for omkring lite oförutsägbart. Butiksbesöket var ändå rätt snabbt avklarat.Inga onödor inköptes längs vägen genom butiken. Matte kopplade in tunnelseendet.
Jo då. Matte minns precis hur det var med två söner och besök i stora butiker. Den äldste fick för sig att leka kurragömma vid besöket på avdelningen för barnkläder på Åhléns. Det var folktomt och grabben fick använda sina egna ben, i stället för att transporteras. En två-treåring med mycket spring i benen försvann ut på lagret. Matte såg ett par svängande dörrar och for efter. Långt där borta sprang den förstfödde. Glad som en lärka! Det var då Matte började använda en barnsele och ett långt hundkoppel vid promenaderna inne i Stockholm. Grabbarna ville ju gå själva och hade noll koll på trafiken i den åldern. Jättebra! Kungsholmen var bostadsorten under drygt åtta år. Son nummer två smet från Matte och brorsan genom en häck vid en lekplats på Långholmen. Detta var på 70-talet.
Barnen levde nog friare liv då. Ingen kunde heller någonsin övrvaka dem via mobiltelefoner! Matte känner sig oosäker på om hon velat - även om hon kunnat. Mobiltelefoner existerade inte! Ett fiare liv för alla på sitt sätt. Mattes söner har varit nyfikna och rymningsbenägna i två-treårsåldern. Världen måste upptäckas. Månne det är därför sök med hund kändes attraktivt? De fick flytta ut till landet när de var fyra och åtta och kunde där bättre njuta av sin självständighet. Så att ha Dima i flocken känns lite bekant. Han trivs också bättre på landet med stora ytor än i lägenhet. Småkillar och tonåringar är sig rätt lika - oavsett antal ben. Sönerna växte upp till välartade medelålders män och det kommer även Dima att göra.
Hem från Arninge for flocken rätt snart. Snön vräkte ner. En turistbuss välte utanför Uppsala. Vägen genom skogen snöade igen. Flocken höll sig inne i stugan till dess snöandet avtog. Därefter tog Matte en inte helt bekväm promenad med hundarna runt kvarteret. Tack vare att en bil kört samma sträcka kunde Matte gå i ett hjulspår. Snökejor på kängorna. Blöt snö. Hundarna sprang två varv på tomten men ville sedan in. Bäcken flödade i höjd med gräsmattan. Vattnet vräkte sig fram! En granntomt var översvämmad. Matte tände en brasa och flocken gick i viloläge. Fika och hårda hundtugg.