Fredag.
Matte tog med hundarna på en långpromenad i området. I närheten bor två Italienska Vinthundar, som ibland promenerar förbi Lapskflocken. Det är dock inga hundar som Modji och Aili någonsin varit i kontakt med. Matte och Lapskduon närmade sig italienarnas revir skymda av ett backkrön och en bergknalle, husets baksida. För ovanlighetens skull hördes ett svagt skall någonstans från husets framsida, intill vägen. Just som Matte och hundarna nådde fram till husets infart skällde en liten hund mycket tydligare och så rasslade det till vid entrétrappen. Ner for en liten vinthund och vände upp till höger mot Lapskduon med Matte på vägen och parallellt rusade en katt nerför trappen, tog vänster och flydde in i skogen. Modji, Aili och Matte blev totalt överraskade när den lilla vinthunden for ut på vägen mot de två Lapskdamerna, som stannade upp och tittade på varandra och frågade vad som hände. En liten filmsnutt på två totalt förstummade, förvånade, och rätt vilsna Lapska Vallhundar hade varit roligt att kunna dela med sig av. Vinthundmatte var blixtsnabb, hennes hund hörsam och vips var den lilla hunden borta från vägen. Modji och Aili stod förvånade kvar och föreföll fundera över vad som hänt. Om det överhuvudtaget hänt. Snabbhet är bra när man är en vinthund! Här gick det sannerligen snabbare än snabbt och borta var hunden nästan innan den kommit.
Matte traskade vidare i området med sina hundar och promenaden var behaglig med ovanligt få bilar på vägen. Lagom varmt och lagom öde. Ännu en överraskning dök upp på vägen! När trion svängde runt hörnet för att ta backen som leder tillbaka hemåt, tvärstannade Aili som gick först. Matte och Modji stannade även de. Mitt på vägen satt världens sötaste lilla grå kanin! Aili som är så explosiv och intensiv var nu helt stilla. Helt tyst. Trodde väl inte sina ögon! Bara några meter framför henne valde kaninen att sitta kvar. Den såg ut som en leksak och den rörde sig inte alls. Modji har nått en ålder och en vishet då inte mycket förvånar henne längre. Aili är på god väg. Lite längre upp i backen har de stött på en hönsflock mitt på vägen, som även den var alldeles för orädd för sitt eget bästa. Vilket fick räven att slå till tyvärr. Modji ville hemåt och började gå lugnt längs vägkanten och tänkte väl att kaninen fick väl sitta där mitt på vägen. Hon kunde gå längs vägkanten förbi. Men då förflyttade sig kaninen lugnt och sansat in i närmaste infart där den sedan betraktade de båda hundarnas passage. Hundarna tittade tillbaka, lugnt och under tystnad och fortsatte uppför backen.
Innan hemkomst blev det även ett hundmöte för de båda Lapskdamerna och det var enda gången det kom lite ljud från Aili. Hon skällde inte. Pyste bara över lite. Förlåtligt efter ett så väldigt gott uppförande vid möte med vinthund och kanin.
Lite efterforskning har visat att kaninen är stationär sedan några år. En "vildkanin" som håller till just längs denna lågtrafikerade vägsträcka. Att det bor en Vit Herdehund vid vägen ena ände och en Schäfer vid den andra änden och en Finsk Lapphund mitt emellan, kanske ger viss trygghet åt både höns och kanin trots allt.