Gråhunden, en trettonårig tik, som försvann för en dryg vecka sedan från tomten i Brottby är fortfarande borta. Hon var bunden utanför ytterdörren när ägaren efter en promenad gick in för att göra i ordning hundens mat. Kopplet var inte avbitet. En misstanke finns att hunden stulits från tomten. Kopplet var fastknutet. Men hon kan också ha dragit iväg om knuten var lös och löstes upp när hon kanske fick se en älg tvärs över vägen. Färsk älgspillning ligger där.
Matte har anmält Aili till en kurs i allmänlydnad. Alla hundar mår bra av att gå kurs. Det är inte så viktigt vad de får lära sig. Tycker Matte. Men att gå kurs är viktigt. En ung hund behöver komma ut bland andra hundar och olika störningar och ändå behålla fokus på uppgiften och kontakten med föraren. Svårt att åstadkomma om man bara tränar sin hund i ensamhet.
Måndagen tillbringade Matte och hundarna i ensamhet på tomten. Helgen bjöd på väldigt mycket kontakt med andra människor och en dag i solen på tomten kändes lockande.
Matte krattade åter bort mängder med nerfallna grankottar och barr framför ytterdörren. Detta eviga blåsande rensar de två stora granarna effektivt. Inspirerad på trädgårdsmässan rotade Matte fram lite bortglömda prylar i vedboden och planerade ett trädgårdsprojekt. Aili fick en ständigt pågående träning hela dagen i att inte skälla vid staketet. Sommarboende grannar kom ut med sina två småhundar och det var ett nytt inslag för Aili! Hon både såg, hörde och kände vittringen av dem! Hundar hon inte stiftat bekantskap med tidigare. Cockrarna snett över vägen känner hon vid det här laget, men när de fick besök upptäckte Aili genast att en ny hund stod vid en okänd bil i infarten snett emot. Spännande! Helt ok så länge hon står tyst och tittar. Men Matte tolererar inte ett enda skall. Nolltolerans. Matte är hårdare därvidlag än tidigare.
Antiskällträningen måste påbörjas tidigare än vad Matte gjort hittills. Det växer inte bort. Det går inte över. Gränser måste sättas tidigt. Aili utmärkte sig redan i valplådan som den som lät mest och oftast. Larmade så fort någon kom nära valplådan. Hon fick smek/öknamnet "Sirénen" långt innan hon lyckades kravla sig ur lådan. Som minstingen i familjen blir Aili inte bortskämd. Snarare tvärtom. Matte är nog tydligare i antiskällträningen med sin fjärde Lapska. På tiden kan tyckas..... Aili uppmärksammades mycket tidigt på att hon inte fick skälla i tid och otid.
Grattis alla ni som lyckats få er första Lapska att inte skälla när det inte är tillåtet. Var och en bestämmer naturligtvis när man vill tillåta att hunden skäller, men omgivningen har inte alltid samma preferenser. Vakt. Men hur mycket och när? Familjens hundar tränas i sök och är skallmarkörer, så nog får de skälla rejält med jämna mellanrum. Men Matte ser ingen anledning till att hundarna skall tillåtas skälla när de är ensamma hemma eller i bilen, när människor passerar utanför tomten, när de möter hundar och/eller människor, när de leker och blir upphetsade, när de vill få uppmärksamhet från sin ägare som samtalar med någon.
Matte kan verkligen inte begripa varför man tillåter sin hund att på en utställning stå och tomskälla rakt ut när ägaren försöker samtala med en person. Har aldrig förstått detta. Varför skall hundarna sitta och skälla i sina burar? De tröttar ut både sig själva och sin omgivning. Både människor och andra hundar. Ihop med träning fungerar inte detta. Varför skall det vara så på utställningar?
Första kontakten med de tre lapphundraserna samtidigt, var på en rasspecial för sexton år sedan. I burar satt långhåriga lapphundar och tomskällde oupphörligt. I koppel, med picknickande familjer, fanns korthåriga lapphundar och de var avslappnade och tysta. En grannfamilj med två lapphundar beskrevs som "de som har de där hundarna som skäller hela tiden". På 1980-talet då en "Lapphund" för det mesta var en svart hund där Matte bodde.
Matte beskriver här sina egna erfarenheter och undrar varför det skall behöva Vara lättskallade. Men varför skall man inte styra upp skällandet och sätta gränser? Modjisonen Runne (Manni) måste lära sig att inte skälla på en stillastående ren som äter. Men när han skall jobba med att flytta dem, på tillsägelse, skall han använda sitt arbetsredskap skallet. Aili får inte skälla/vakta när människor och hundar passerar på vägen. Men hon får skälla och påkalla uppmärksamhet när någon går in genom grinden. Hon skall även lära sig att bli tyst när Husse eller Matte tar över. Vilket inte är lätt. När det gäller skällandet vid staketet är de två vuxna hundarna numera till stor hjälp för att visa Aili ett korrekt beteende. För det mesta. Inte alltid. Skvallerträning med godis har varit effektivt. Att få tre sociala Lapska att sluta skälla när det kommer besök jobbar Matte med. Resultatet är långt ifrån godkänt! Väldigt dåligt snarare. Hundmöten börjar fungera allt bättre. Matte är godisautomat. Både Modji och Aili vill fram och hälsa och skäller i upphetsning. De är inte osäkra eller arga. Násti bryr sig allt mindre.
Träning, träning. Allt är träning på något sätt för det mesta. Att få sina hundar att inte störa andra med sitt skall en nödvändighet. Alla älskar inte hundar. Matte kämpar vidare med sina tre lättskallade Lapska. Modjis pappa Musti är en hund som förstod att hans matte skulle förlora sin lägenhet om han inte höll tyst i alla lägen. Matte hörde honom inte skälla en enda gång på nästan en vecka. I något sammanhang. Det går. Om motivationen är hög.