Torsdag.
Efter en dag med träning av något helt nytt på dagen och frisök utomhus i "bråtig" miljö på kvällen, valde Matte att ta en långpromenad med hundarna. Kartongträningen med små godisbitar, som introduktion av "nosework"/specialsök fick sjunka in lite innan fortsättning följer.
Matte och hundarna promenerade i lite olika tempon, i skogen längs den lilla skogssjöns stränder. Någon har fått för sig att sjön skall regeleras och täpper igen det enda utflödet!? Det finns ingen vattendom sedan någon gång på 1800-talet (så långt tillbaka kan Länsstyrelsen kontrollera) som säger att denna lilla sjö skall regleras, varför detta är förbjudet. Djurlivet i bäcken nerströms påverkas i allra högsta grad nu när grodor och paddor "sjunger" och lägger rom, när bäcken dräneras på vatten. Inom loppet av bara några timmar kunde Husse och Matte se hur vattennivån sjönk i bäcken på den egna tomten, där en groda knirrade härom kvällen och försökte hitta en partner. Salamandrar fanns det gott om för tretton år sedan, men nu syns inga till längre. Nu kunde Matte se att utflödet ur sjön var helt igentäppt av stenar och bitar av vass och kvistar, som packat sig som en tjock matta, när vattnet fört med sig diverse material från sjön mot utloppet.
Promenaden gick vidare ut på badudden och där fastnade hundarna mycket intresserade, när de fick se en blå plastdunk röra sig med vinden. Den har legat infrusen i isen i vinter och föreföll nu vara förankrad i ett rep ett stycke ut från stranden. Modji var den som hade svårast att slita sig och hade nog gärna suttit kvar på klippan ännu en stund, när Násti och Aili tyckte att de hade sett nog.
Enstaka måsar höll till runt sjön och en ensam skrattmås satt som en staty på en flat häll strax utanför stranden. Två fiskmåsar kretsade runt om. Även detta fångade de tre Lapskas intresse. Rätt som det var uppmärksammade de även något bakom dem på stigen och till en början kunde inte Matte se vad som fångade Lapsktrions uppmärksamhet. Men när stigen rätade ut sig dök en kopplad Bostonterrier upp ett stycke bort. Inte speciellt intressant tyckte de tre Lapska och traskade vidare. De hade för övrigt inte så mycket välja på, då de även själva var kopplade.
Sedan blev det en del gående på asfalt innan promenaden fortsatte in i skogen ett stycke till. För att åter avslutas på asfalt på den obekväma och kupade vägen som leder hem till Lapskflockens revir. Alla som går på vägen går numera mitt i vägen, då det är synnerligen obekvämt att ständigt gå med höger ben högre än vänster ben - om man skall hålla sig på rätt sida. Sned rygg och sneda höfter och sned belastning på hela kroppen. I kombination med mycket höga farter på den trettioskyltade vägen har utvecklingen med asfaltering (bristfällig sådan) varit mycket negativ för alla som inte tar sig fram med bil. Cyklisterna har försvunnit. Matte vill ut och cykla med hundarna, men fan vet om hon törs. En svår cykelolycka under ett liv känns liksom tillräckligt.....