Tisdag.
Vägen utanför Lapskreviret låg isfri och fin och Matte övervägde för bråkdelen av en sekund att byta skorna med spikar i sulorna till de vanliga promenadskorna. Men tänkte till och mindes hur det brukar vara. I mer skuggade partier neråt vägen brukar isen ligga kvar förvånansvärt länge och med minusgrader på nätterna var nog ett par Icebugs den enda rätta fotbeklädnaden. Så fick det bli.
Komna bortåt den skymda kurvan ett gott stycke hemifrån hade barmark gradvis övergått till alltmer isiga vägkanter och nu låg en välpolerad skridskois med sluttande kanter framför Matte och hundarna. Hela vägbanan, från dikeskant till dikeskant var täckt av kompak och mycket hård is, utan ett enda litet ynka gruskorn någonstans! Så långt Matte kunde se in i kurvan, runt en nyligen översvämmad tomt. Matte begrundade detta faktum. Övervägde olika lösningar för att kunna komma vidare. Både Matte och hundarna behövde ju promenera. Endera gena i bakkant av den nyligen översvämmande och obebodda fastigheten eller gå i den smala plogvallen. Gammal snö där fotspår i våt snö nu frusit och Matte satsade på den smala plogvallen på kanten mot bäckfåran nära intill vägen. Brant ner åt ena hållet och glansis åt det andra. Det var som att gå i ett plöje! Som att balansera på en frusen plogtilta! Hårdfrusen snö i stora knölar och där försökte Matte hålla sig på benen med ena foten framför den andra. Modji och Aili gick på den glashala vägbanan och då kom en bil ut ur kurvan i alldeles för hög fart. Att bromsa gick inte så bra och föraren valde att styra rakt fram. Passerande Modji och Aili med en hårsmån. Blängande på Matte som höll andan i ren förskräckelse. Allt gick bra och var över på ett par sekunder. Matte andades igen.
Matte insåg att det var en dum idé helt allmänt, att försöka ta sig fram på vägen, när hon upptäckte att det var lika bedrövligt framöver. Alla alternativa vägar var idiotiska val kändes det som. Lika mycket såphal isgata framåt som bakåt såg Matte nu och att ta sig vidare via den översvämmade fastigheten var nu omöjligt, då det nygrävda diket var för brett för passage. Har man tagit fan i båten får man ro den i land. Man kanske skulle krypa för att ta sig fram säkrare? Å andra sidan blir en krypande tant på vägen med två hundar i koppel kanske inte sedd i tid? Matte satsade framåt och tänkte att promenaden ändå skulle bli av och sedan fick Husse komma och hämta med bilen på tillbakavägen.
Lättad satte Matte fart med hundarna neråt vägen, som låg i stort sett isfri och lätttraskad framför tanttrion. Det såg lovande ut för resten av rundan som skulle avverkas. En shimär! För bra för att vara sant. Sista biten ner till korsningen, där vägen sedan ligger rak och fin och borde vara isfri, var precis lika bedrövligt såphal den. En backe där närboende tvingats grusa vissa partier själva, för att ta sig fram längs en smal kant. Vilket blev Mattes räddning. Med fullt fokus på varenda pingvinsteg, med sikte på glest utspridda gruskorn, tog sig Matte och hundarna vidare och åter dök tanken på att be Husse om hämtning upp. Fortfarande på benen kom Matte äntligen ner till nästa raksträcka, med en till stora delar isfri vägbana.
Nu kunde Matte sträcka ut och låta hundarna pinna på ordentligt! Ett behov av att sträcka på benen och ryggen och gå normalt och avspänt fanns. Hundarna behövde få slappna av i långa koppel även de. Mattes grepp i mycket korta koppel och krav på långsamgående blev en tråkig press på Modji och Aili. Men nödvändig för säkert gående för Matte. Några ryck i kopplet för att nå intressanta doftfläckar fick det bara inte bli. Icke förty dök en kortare sträcka med såphal is upp igen. Här hade en bil försökt bromsa och spåren av dubbdäck som inte fått fäste löpte många meter längs vägen. Dock fanns en decimeterbred gräskant längs diket för den traskande tanttrion att ta sig fram på.
Så kom då stunden då Matte och hundarna gått sin runda och åter var nere vid vägen som leder hem och som nyss upplevts otäckt hal i en skymd kurva. Skulle Matte ringa Husse och be om hämtning trots allt. Men om han inte hade mobilen med sig i snickarboden? Skulle Matte då ringa efter en taxi - för skjuts några hundra meter hem? Skulle hundarna få åka taxi? Många funderingar. Lösningen fick bli det Matte varit inne på tidigare. Att gena över den översvämmade tomten. Som nu var frusen... Dock stack enstaka lerklupar upp i isen och på dem balanserade Matte längs tomtens mest torrlagda bakkant intill huset. Där en frusen sjö bildats kring husgrunden. Även källaren måste ha vartit vattenfylld. Helt enkelt var det inte och inte uppskattade vare sig Modji eller Aili att Matte gång efter gång måste ta rejäla koppeltag för att förhindra nyfiket nosande, med plötsliga riktningsändringar runt om. Här håller många katter till. En bil kom oerhört långsamt rullande på vägen. En förare som fattat vad det handlade om.
Till slut anlände Matte, Modji och Aili hem igen. Välbehållna. Hundarna var i behov av att rasa av sig och lossa spända muskler. Modji ville leka! Det gick bra en liten stund, så länge de höll till på den snötäckta delen av gräsmattan. men snart hamnade de på isiga partier även på tomten och då måste Matte avbryta leken. Båda hundarna hann dock halka framför huset, men ingen skada skedd. Icebugs för hundar vore inte så dumt.
Dagens hundpromenad var ett lågvattenmärke. Det var varken roligt eller behagligt. Det var rätt läskigt faktiskt. Men - Matte överskred bara idealtiden på sträckan med en kvart och Matte hade vid dagens slut kommit upp i drygt 7.000 steg. Så något positivt finns ändå att notera. Ett kalkylerat risktagande, men rätt onödigt. Matte löste dock uppgiften och hundarna fick sin promenad trots allt.