Som vanligt tog Matte och de Lapska en långpromenad på morgonen. Där den unga Hoffehanen bor har ett nytt staket satts upp nära huset. Han når nu inte fram till staketet mot vägen. Uppenbarligen har problemen med hans morrande och tandvisande blivit tydliga för hans åldriga ägare. Nu stod han uppe vid huset tillsammans med Nuffehanen och skällde grovt och mycket. De Lapska brydde sig inte särskilt. Endast Modji var lite nyfiken.
Två rådjur sprang upp och över vägen några meter framför Matte och hundarna, samtidigt som en mötande bil dök upp runt en kurva. Modji skällde till helt kort och Násti var tyst! Gázzi ignorerade dem. Gázzi och Násti satte sig och fick godis. Modji var helt uppslukad av rådjuren, men tyst! Till slut satte hon sig ner och fick även hon godis. En slick på tuben och koll mot skogskanten, en ny slick och en ny koll. När Matte fortsatte frammåt efter en stund, inträffade något Matte strävat efter: När Modji passerade platsen för rådjurens passage, vittrade hon in mot diket där de dök upp. Samtidigt slickade hon sig om munnen upprepade gånger! Mattes målbildsträning börjar fungera. När hundarna ser rådjur skall de börja tänka på godis och förvänta sig belöning från Matte. Inte låsa sig mot rådjuren och vilja sticka efter dem! Betingad reflex. Pavlovs hundar. Elementärt! Men teori är en sak och praktik något helt annat. Inte så lätt alla gånger!
Med några vargar (minst 2) i skogen här, är det en ren livförsäkring att få de Lapska att inte dra iväg på vilt!
Väl påbyltade i den iskalla vinden med kornsnöbyar åkte Husse, Matte, Násti och Modji till Gottröra för rallylydnadkurs. Gázzi fick stanna hemma i värmen framför kaminen. Pest eller kolera? Vara ute i blåsten (men med enhundtält) eller ensam hemma? Den äldre hundens fysiska välbefinnande satte Matte före hennes psykiska välbefinnande.
Modji gav enstaka skall vid samlingen, men i övrigt var hon tyst. Lite backning tränades. Matte hade övat hemma med Modji, mellan två odlingslådor för att få backandet rakt. Två lätta banor var uppbyggda och alla fick träna på båda. "Fröken" hade ögonen på oss.
Násti skötte sig jättefint! Husse hade däremot lite problem med att läsa texten på skyltarna. Han fick i uppgift att ta med glasögonen nästa gång! J
Modji var minst sagt splittrad! Nosen i backen och ögonen på de övriga deltagande hundarna. Urusel kontakt med Matte! Det gick bättre i förra veckan! Matte kämpade på med att få kontakt och gick vänstervriden och krokig för att blöna vid varje ögonkontakt intill vänster knä. En Irländsk Varghund hade varit lämpligare storlek på hund i det läget! Dessutom närmare från hundögon till Matteögon och längre från hundnos till marken! Irländare var Mattes drömhund under uppväxten. Men medelåldern hos dem ligger för lågt och de är för dyra i drift.
Till slut gjorde Matte en drastisk satsning, på gränsen till provocerande för övriga deltagare.... F'låt... En godis i vänsterhanden vid vänster knä och klickern i högerhanden. Därefter togs Modji på en superslalom kors och tvärs mellan alla lediga koner och skyltar. Men jämna mellanrum gjordes stopp och godishanden fylldes på. Kort senare gjordes samma snabba runda om, men utan klicker och endast en godis vid vänster knä och en falsettkvittrande, uppmuntrande Matte. Vilken kontakt! Vilken linförighet! En klar 10:a på en lydnadsplan. Målet var för tillfället uppnått.
Modji är nu i början av en slyngelålder. Det hon kunde fint i somras blir nu slarvigare utfört. Om det blir utfört... Hon testar en del gränser kontra både två och fyrbenta. Hon är god och glad men i en brytningstid. Lapsk Vallhund är en ras som når sin psykiska mognad sent, men i gengäld ofta lever länge och är friska. Násti upplevdes som psykiskt vuxen när hon blev fyra år gammal. Samma sak gällde även för Gázzi, i stort sett.
Matte har inga problem med att förhålla sig till Modji som till en tonåring av människosläktet. Det är ofta som ägare av Lapska hamnar i en period av förtvivlan när hundarna blir 1 - 1½ år! De har fått något helt annat i snöret än för ett par månader sedan. Utveckling och mognad kallas det. Pubertet! Även hundar har pubertala fasoner som kan upplevas som tröttsamma och irriterande. Men som med våra människotonåringar som ger oss gråa hår, går det över även hos våra hundtonåringar! För det mesta i alla fall. Det hänger mycket på hur vi hundägare hanterar denna period. Blir det problem är det ofta vi själva som skapat dem. Problemhundar har inga problem! Det är vi som upplever vissa beteenden som problem och därmed skapar ytterligare problem.
En tonåring är en tonåring! Oavsett antal ben! Det går ööööver! Is i magen!
Tillbaka