Tisdag.
Matte och hundarna tog en långpromenad.
Det visade sig bli en rätt tröttsam runda! Matte tackade och tog emot när hundarna gjorde detta till en powerwalk! Vägen var belagd med ett tjockt lager halvfrusen och bitvis knöggligt tillkörd snömodd. Helt ärligt var Matte på vippen att vända efter ett tag! Men insåg den höga motionsfaktorn och vinglade på längs vägen. På några få ställen kunde Matte gå stadigt och behagligt i helt uppkörda smala hjulspår med fast underlag.
Hundarna tilläts att stanna och nosa lite längre än vanligt, när Matte pustade och vilade benen.
Än slank hon hit och än slank hon dit! Vinglade på hårda valkar och slirade i sidled med korsade ben ställvis. Det var som att gå i sorbét! Två steg fram och ett steg bak. Som en fyllekärring på drift... Varför hade inte vägen plogats?! Alla kör inte fyrhjulsdrivna bilar! Det finns fotgängare. Matte mötte dock ingen sådan på denna promenad.
Lapskflocken kom hem i lite olika skick. Matte kände sig genomarbetad som efter en rejäl skidtur, vilket hon nästan genomfört men på kängsulor med för dagen overksamma pliggar i. Hundarna var välinformerade om traktens hundars status. Aili skvätter med lyft ben allt frekventare! Hon stod till och med och slickade på en gul fläck. Hon löpte senast i juni. Mattes Husky löpte en gång om året och aldrig efter tio års ålder. Hon blev femton år. Sunt! Inte populärt hos den uppfödare som vill kränga många knytt.
På kvällen hade Husse och Matte just slagit sig ner för att äta en semla, när en förvarning om ett akutsök kom på mobilerna. Då larmet gällde ett område inte alltför långt bort, förberedde sig familjen för en akutinsats, trots den sena timmen. Tar det en till två timmar att färdas till platsen, finns det säkert någon mer närboende med hund som kan hjälpa till snabbare. Någon sökinsats hann aldrig komma igång, då den saknade återkommit till hemmet. Skönt!