Måndag.
Colin har fått smeknamnet Dima.
Matte har tränat inkallning och hon har fått mycket dålig respons från Colin! En mer eller mindre stendöv hund. Att ha en god inkallning är väsentligt för att Colin skall kunna få söka fritt framöver. För att han skall fungera i en flock måste han gå att kalla in.För att han skall kunna få frihet måste han lära sig vardagslydnad och en bra inkallning är ett måste. När Matte ropade "Colin" eller "kom" eller "hit" försökte hon komunicera med en döv hund. Men när Matte testade olika ljud för att påkalla Colins uppmärksamhet gick det bättre, såtillvida att han visade att han hade hörsel och att han reagerade olika mycket på olika ljud. Han är överlag "ljudintresserad". Han reagerar på ljud. Inte nödvändigtvis på ett negativt sätt! Vissa ljud väcker stor nyfikenhet och han vill utforska! En hård klicker var lite läskig först. Inte nu och den fukar fint. Snöslungans mullrande motor är inte det minsta läskig! Tvärt om! Den måste utforskas så nära inpå det går att komma. Matte insåg att ett namn med vokalen i placerad i mitten av ett kort namn borde passa Colin. Matte bollade med ryskspråkiga kompisar, Colin föddes i Moskva, för att hita tillbaka till rötterna namnmässigt. Ryska är för övrigt ett vackert språk tycker Matte, som besökte landet under Sovjettidens sista år. På så sätt bollades namnet Dima fram. Ett smeknamn för det ryska mansnamnet Dimitrij. Att ropa "Diiiiiiiima" i falsett fungerade riktigt bra! Båda hundarna kommer! Att ropa Aaaaaili i falsett är även det effektivt och hörbart för dem båda. Vi borde kanske tänka mer på vad hunden tycker i namnfrågan än vad vi själva vill att våra hundar skall heta. Vad fungerar bäst ljudmässigt för just min hund, när jag vill kalla in den användande namnet. Den enklaste vägen att gå när man har en självständig hund som stänger öronen. Visselpipa har man inte alltid med sig.
I slutet av förra veckan var Dima hos veterinären på en besiktning, för att Matte skulle veta att han är fullt frisk när hon blir hans nya matte rent formellt. Veterinärbesiktningen ombesörjs normalt av ägaren, men Dima har bott på prov i Lapskflocken och hans ägare bor inte i närheten , varför det blev Matte som ordnade med denna besiktning. Dima uppförde sig exemplariskt under den noggranna undersökningen! Veterinären fyllde i protokollet och förklarade. Det fanns en kommentar om ett blåsljud på hjärtat grad två, på en sexgradig skala. Veterinären påpekade mycket noga att detta faktum inte alls behövde innebära något tecken på sjukdom! Det kunde även vara ett tecken på ett mycket starkt hjärta! "Ett fysiologiskt blåsljud". Hjärtat måste dock ultraljudas för att man skulle få veta orsaken till blåsljudet. Matte fick en liten lapp med en adress till en hjärtspecialist med mottagning hemma på gården.
Matte ringde och fick tid redan på måndagen. Det var skönt att slippa många dagars orolig väntan. På det veterinärintyg som skrevs när Dima skulle försäkras som valp finns inget angivet om blåsljud. Han springer mycket gärna både fort och långt och länge.
Dima uppförde sig fantastiskt fint och avslappnat hos veterinären! Han fick stå på ett bord och både hjärta och lungor blev lyssnade på. Han rakades lite på bröstkorgen och fick elektroder för ekg. Dima tittade på allt runt omkring och även på den stora skärmen där hans fina hjärtrytm registrerades. Hans stora nyfikenhet bär honom genom många främmande och ovana situationer! Dimas hjärta mättes. Allt såg normalt ut. Ett bra hjärta slog fint inuti Dima. Veterinären var mycket nöjd. Även Matte. Så skulle då hjärtat ultraljudas. Fanns det något hål i förmarksväggen? Dima fick ligga på sidan och Matte låg över Dima och höll fast i benen och viskade sakta i Dimas öra. Han låg helt stilla och ingen sedering behövdes. Veterinären såg bara ett friskt och mycket starkt hjärta! "Blåsljudet är vanligare hos raser med god hjärtkapacitet (sporthjärta)".
Klicka för större bilder.
Dimas starka hjärta kallas "sporthjärta". Ett hjärta så starkt att blodet pumpas ut i en sådan fart att en virvel uppstår och denna virvel kan höras och uppfattas som ett blåsljud. Endast ett ultraljud kan visa på vad som ger biljudet vid en vanlig veterinärundersökning med stetoskop.
Alltför många aktiva Huskies avlivades på grund av blåsljud och misstänkt hjärtsjukdom, trots att de preseterade bra. Vilket fick denne veterinärprofessor att vilja ta reda på vad som egentligen skedde i hundarnas hjärtan. Det visade sig att de välpresterande hundarna inte alls hade någon hjärtsjukdom. Tvärt om! De hade extra starka hjärtan! Dima har ett sådant starkt "sporthjärta"! Vilket han fick ett intyg på. Där står att han kan användas i avel! Vilket är föga aktuellt då han är kastrerad. Men han är fysiskt bra nog för att användas som avelshane! Sporthjärta är ett begrepp även på humansidan och äntligen fick Husse en förklaring till varför han haft ett blåsljud som ingen varit intresserad av att undersöka närmare. Sporthjärta hos en fotbolls-hockyspelare var inget anmärkningsvärt. Husse och Dima!
Det känns som att denna kunskap är något Matte vill dela med andra. För att inte någon skall tro att ett blåsljud hos en hund som förefaller frisk och har mycket god kondition nödvändigtvis innebär att den lider av ett hjärtfel, hjärtsjukdom! Den kan ha ett extra starkt hjärta i stället! Bara ett ultraljud kan avgöra hur hjärtat ser ut och vad blåsljudet beror på. Friska hundar med god kondition och blåsljud på hjärtat behöver inte ha drabbats av sjukdom! Tvärt om. De kanske skall användas i aveln. Lapska Vallhundar med blåsljud kanske har superbra hjärtan och så tror man att ett blåsljud innebär stopp för allt kul! Allt spring, all lek och allt arbete med renar. Avel.
Alltså: En hund som inte visar trötthet, tvärtom, men som har ett blåsljud på hjärtat som inte fanns vid valpbesiktningen, kan ha förvärvat ett starkt sporthjärta efter något år.
Precis som Dima!