Måndag.
Efter två dagar med olika aktiviteter på annat håll, hade Matte en del att göra hemmavid. Trädgårdsarbete med ogräsrensning och bortklippande av alldeles för mycket torra rosengrenar och stammar. Vintern gick dessvärre hårt åt rosorna, trots att de förberetts med granris runt fötterna. Nu var hoppet ute när det gällde den höga rosen som klättrade i en rosenbåge. Allt klipptes ner. Dima såg en skottkärra full med fina pinnar och möttes av ett skarpt NEJ när han ville dra åt sig en av dem. Så snart Matte var klar och inte kunde ha uppsikt över kärran, flyttades den utanför grinden för ytterligare nerklippning och borttransport. Dima är en stor pinnsamlare! Pinnar med taggar är en nyhet för honom och inget han skall komma i kontakt med.
Eftermiddagen blev varm och Matte undvek helst solen. Liksom hundarna. Små insatser här och där blev det trots allt. Kombinerat med slappande i skuggan.
På kvällen piggnade flocken till och Matte begav sig ut på långpromenad med hundarna. Kommen ett stycke hemifrån tvärstannade Dima. Utanför en fastighet gick han helt i stå. Så till den milda grad att han vände och ville hem. Vägen låg öde och sikten var god åt båda håll. Han sträckte på halsen och vittrade med nosen högt mot en fastighet vid sidan av vägen. Sedan ställde han sig bakom Matte och hoppade upp och satte framtassarna på Mattes rumpa. Något han aldrig tidigare har gjort. Mycket tydligt sägande att han ville gå hem igen. Hans signaler var så tydliga att Matte befarade att Dima hört något hemfrån, där Husse lämnats ensam, eller att Dima hade ont/mådde dåligt. Aili satte upp nosen och vittrade i samma riktning, men inte alls som Dima! Hans reaktion var som andra beskrivit sina hundar när de stött på björn. Matte betvivlade starkt att en björn fanns vid fastigheten, som står obebodd långa tider. Nu stod ägarens bil här. Undanställd. Under alla de femtionio år som Matte oavbrutet har varit hundägare, har hon aldrig upplevt något liknande.
Matte tvingade med en mycket motvillig Dima vidare bortåt vägen och hemifrån. Först efter det att ännu en fastighet passerats traskade Dima på normalt igen.
Nästan en timme senare var Matte och hundarna tillbaka vid samma fastighet på hemvägen. Nu med vinden i ryggen. Aningen av en reaktion med knappt noterbar. Ett slag med nosen. Så vände Matte helt om och gick som tidigare, mot vinden. Tvärstopp! Dima gick inte ett steg till! Hela hunden riktades upp mot huset och tomten intill vägen. Nu fick även Aili en väldigt lång och hög nos. Vinden friskade i. Matte fick obehagskänslor. "Lita på hunden!" Jo, det gjorde Matte. Med två sökhundar med bra nosar och tydligt kroppsspråk signalerade båda att NÅGOT fanns där. Något som fick Dima helt ställd. Bokstavligt talat. Samt Aili väldigt intresserad. Antingen vid de närmaste huset eller det på höjden bakom. Matte kunde ju inte bara traska in på någon annans tomt och kolla och fick gå vidare hemåt med lika mycket myror i huvudet som Dima och Aili. Dock vidarebefordrade Matte hundarnas reaktion, som avvek från det normala.
Det är mycket man inte förstår och som man aldrig kommer att få svar på. Men nog hade Matte mer än någonsin önskat att en hund kunde berätta mer än med sitt kroppsspråk.
En sak vet Matte och det är att någon mycket avvikande doft träffade hundarnas nosar.