Kärt barn har många namn! Dima är alltså samma hund som flyttade in den första Advent med namnet Colin. Som föddes för ett drygt år sedan och hittades ensam på en industritomt i Moskva i december, två månader gammal. Omhändertogs och fick namnet Vnuchok och sedan flyttade till Sverige fyra månader gammal. För att nu ha flyttat in hos Aili, vilket hon uppskattar mycket!
Dima har en okänd men ändå rätt känd bakgrund trots allt. Han är dna-testad och i hans dna kan inga kända hundraser identifieras. Han är av hundtypen Eastern European Village Dog. En urhund med många egenskaper som borgar för överlevnad. En av dessa egenskaper är en stor nyfikenhet! En härlig egenskap tycker Matte! Dima vill kolla ALLT! En ettårig, jättesöt hund med vita tofsar i öronen och svarta pigga pepparkornsögon som vill kolla allt! Matte smälter! Även Aili. Som är mycket förtjust över att ha fått en lekkamrat som hon kan jaga över tomen och även reta ibland med en hittad pinne. Bara för att man är förtjust över en kompis betyder inte det att man inte understundom kan bli irriterad på sin kompis. Ibland vill Aili bara få vara ifred. När den nyfikna kompisen då tränger sig på, kan man behöva säga till att man faktiskt vill vara ifred just nu! En ettårig grabbhalva kan bli lite mycket ibland, när nyfikenheten tenderar att bli lite väl intim eller påflugen.
Även Matte får säga till ibland när Dimas nyfikenhet blir lite för närgången på olika sätt. Vardagsuppfostran. Mat på bordet och köksbänken rör man inte! Man tar inte något ätbart från någon annan. Även om Matte mycket väl förstår att det finns ett överlevnadsvärde i att kolla var man kan hitta mat. Dima är också ett flockdjur och signalkänslig och vill inte hamna i konflikt! Han är mjuk och behaglig i sitt sätt och respekterar när han blir korrigerad. Båda hundarna respekterar varande mycket bra vid måltiderna! Även Aili är en signalkänslig och signalsäker hund.
Dima är en hund som även är mycket intresserad av och nyfiken på alla sorters ljud! Han reagerar på ljud. Vilket inte alls är samma sak som att han är rädd för alla ljud! Han har snarare en fascination för ljud! Han vill undersöka var de kommer ifrån och vad ljuden står för, vad det betyder. En dag började Husse sjunga i köket. Dima spetsade öronen och skyndade dit! Tittade på Husse och såg bara väldigt nyfiken ut! Han har kanske aldrig träffat på en sjungande människa tidigare. Radio och teve räknas inte. Där är ljuden ett konstant flöde och en ensam persons sång i ett för honom oväntat sammanhang väckte hans nyfikenhet.
Matte skulle träna med klicker och Dima hoppade instinktivt undan för det hårda ljudet. För att sedan komma fram och vilja undersöka var det kom ifrån och vad det betydde. Klickerträning fungerar därefter fint. När Dima fick göra ett sök på träningen i onsdags råkade det sammanfalla med att två killar skulle tvätta ett arbetsfordon i tvätthalen som ligger vägg i vägg med träningsområdet, en fordonshall. En figurant var gömd rätt nära dörren in till tvätthallen. En skopa måste ha släpats längs golvet och det slamrade vädligt hårt och högljutt när Dima jobbade strax intill. Han hade en vittring i näsan och samtidigt som han var nyfiken på det intensiva oväsendet strax intill, var han ännu mer nyfiken på att hitta den gömda person han kände lukten av, men inte kunde se! Dima imponerade stort i sin målmedvtenhet att slutföra sökuppgiften TROTS det hart när öronbedövande oväsendet på mycket nära håll, bakom en stängd port. Han tittade dit, vred och vände på skallen som en uggla och jobbade vidare på sin vittring. Oväntat och imponerande.
Att hundar reagerar på olika ljud tycker både Matte och Husse är rätt sunt. Man skall väl inte stå kvar och riskera att bli träffad av något farligt när det bullrar och smäller av okända orsaker nära ipå. Det kan innebära fara med fallande föremål och det sunda är väl egentligen att hoppa undan och sedan kolla läget. Inte stå kvar som stendöv och riskera att skadas eller dödas av något som faller från sidan eller från ovan. Något kan komma farande helt oväntat längs marken och då förefaller det korkat att bara stå kvar och vänta på att bli träffad. Det sunda är väl ändå att spontant reagera och sedan gå fram och kolla vad som hände. Nyfikenheten tar överhanden över rädslan. Hunden bör väl ändå reagera och sedan snabbt kunna avreagera. Ibland kan man undra om det är stendöva hundar utan minsta reaktion på ljud som eftersträvas. En filmsnutt cirkulerar där en hund sitter på en öppen plan och intill släpper man en bil från hög höjd. Hunden anses imponera genom att se ut som vore den uppstoppad. Inte en blinkning. Detta vill man ha tydligen. Varför då? En hund som snällt sitter kvar och låter sig krossas av fallande föremål på mycket nära håll.
Vid tidpunkten för hundarnas middag var Matte på lördagen upptagen i köket med att göra pepparkaksdeg, efter ett mycket gammalt familjerecept. Matte hade tagit fram den gamla hushållsassistenten från början av åttiotalet. En riktig trotjänare som knådar degen mycket effektivt ännu. Under en hel del oväsen. Motorn låter rätt högt med ett vinande intensivt ljud och när degen börjar bli kompakt dunkar den i bunkens sidor. Matte jobbade på och kände sig iakttagen. Snett bakom ryggen stod Dima med huvudet på sned och studerade vad Matte pysslade med! Ett konstigt och för honom nytt ljud! Troligtivis även en ny doft! Förra julen var han en liten valp på två månader och nyss hittad och förd till ett hundhem. Dimas första jul! Strax bakom honom stod Aili. Mindre nyfiken. Men hon hängde på sin kompis och kanske var det ändå hundarnas middag som var på gång! Det var det inte. Strax vände två besvikna hundar om och lämnade köket. Matte hann filma hundbesöket, då mobilen råkade ligga inom räckhåll. De båda nyfikna och besvikna hundarna kan beskådas på FB/Lapsk Vallhund.