Tisdag.
Äntligen!
Matte har medvetet tränat benstyrka och balans, efter den andra höftoperationen för två år sedan. Det har tagit tid, trots stor medvetenhet om vikten av att ha en god styrka i benen. Nödvändigt för att ha en god balans, för att inte falla och hamna som en av väldigt många i statistiken över äldre som skadats allvarligt/avlidit till följd av en fallolycka i hemmet.
Tack vare "en riktig vinter" med mycket bra sparkföre har Matte kunnat träna balans under rörelse, stående på ett ben och sparkande med ett ben på den ärvda sparken med hundarna förspända. Nu var tiden mogen att spänna på sig skidorna igen för att åter bege sig ut på golfbanan på skidor tillsammans med hundarna. Senast det skedde var för tre år sedan och då blev det bara en kortare slinga med stel och värkande höft.
Kommen ner till golfbanan kunde Matte konstatera att det inte var på långa vägar så många bilar på parkeringen som i helgen och det var ju så det var tänkt. Skall man ge sig ut med två lössläppta och glada Lapska Vallhundar bör det inte vara när "alla andra" är ute samtidigt. Matte är för övrigt inte ute för att träffa folk när hon åker skidor. Två bilar stod på parkeringen. En person var på väg tillbaka och en gjorde sig i ordning för att ge sig iväg. Att få på sig de egna skidorna blev en prövning, på det mycket knöliga och halkiga underlaget kring bilen. De låg ju inte alls stilla! Matte fick in ena foten och sedan var det väldigt långt till marken för att spänna kabelbindningen. Men så måste ju den andra skidan också på och det var inte helt lätt. Matte kände sig som Bambi på hal is.... Stelare i hela kroppen än vad hon tänkt sig. Klädseln var väl anpassad och det var inte kläderna som stretade. Vid en höftoperation skärs stora muskler rakt av och senor tänjs och bänds ur sina lägen, för att inte tala om att hela lårbenet sågas rakt av. Det hade onekligen satt sina spår upptäckte Matte, när muskler som Matte glömt och inte nyttjat sedan senaste skidåkningen skulle återaktiveras.
Iväg bar det löjligt vingligt och osäkert nybörjaraktigt i det redan uppåkta spåret ut över golfbanan. Det var ett fantastiskt glid! Lite för fantastiskt tyckte nog Matte. Som fick sina första skidor när hon var två år och har åkt ländåkning sedan dess. I skogen och med två Lapska i hundförarbälte för inte alltför länge sedan. Åren går allt fortare nu för tiden och det var väl ändå kanske tio, femton år sedan redan. I huvudet är man densamma och det är svårt att ta till sig att kroppen gradvis förändras till det sämre. I svagt motlut stagade Matte upp sig och låtsades att tiden stått still, med hundarna i full fart före i spåret. Benstyrkan fanns där och balansen dög men lite läskigt kändes det och rädslan för att ramla skavde.
Plötsligt insåg Matte att hon var ifattkommen och för att kunna vända sig om kändes det säkrast att stanna. Något med balansen och synen och allt det vita och halkan i spåret gjorde Matte "obalanserad". Tyngdpunkten mitt i magen försvann liksom. Där stod en minst jämnårig atletisk gentleman i norsktröja och stickad luva och lugnade Matte, som ursäktade sig för att inte ha klivit ur spår i tid. "Det gör inget!" Varpå han blev rejält utskälld av Aili som fick för sig att valla honom när han försvann framöver.... Snyggt vallat med skall bakom från sida till sida! "Fy!" ropade Matte. "Fy!" röt den spänstige sjuttioplussaren. Så himla bra! Aili blev tämligen förvånad och släppte honom och iväg försvann han i svindlande fart i motlutet och var oförskämt snabbt utom synhåll.
Matte kände sig med ens jättegammal och klantig i skidspåret, men "friskt vågat - hälften vunnet" och nu skulle det åkas skidor! Snart var även Matte kommen upp där marken planade ut sig och det kändes bra och hundarna var glada åt den efterlängtade turen på golfbanan. Det var länge sedan nu då snön legat ett tag och de ömsom skuttade i stora språng i lössnön, jagade sork längs kanterna där fjolårsgräset dolde ett djurliv under snön och sprang före eller efter i skidspåret. Ett par gånger fegade Matte ur och körde med ena eller båda skidorna i lössnön bredvid spåret när det bar utför. Ännu är Matte inte redo för någon fart nerför över huvud taget. Lite fegt, absolut. Men varför chansa på första turen på länge.
Efter en timme på skidor med två lösa lydiga Lapska som sällskap, återvände Matte till bilen. Efter en tur längs samma slinga som promenaderna här brukar ske. Bortsett från den mycket långa och branta utförslöpan ner mot klubbhuset längst bortifrån. Matte valde samma slutsträcka som var startsträcka med ett mer hanterbart nerförslut. En bra början och det var ju dumt att dröja så länge när snön varit åkbar så länge. Men det var först nu det kändes aktuellt och bättre sent än aldrig. Benen bar och balansen räckte till. Inget fall.
En nöjd Matte och vad det verkade nöjda hundar återvände hem till fika med Husse, som golftränat på vintervis. Semlor till de tvåbenta och buffelöron till hundarna.
Klicka för större bild.
