Lördag.
Så kom värmen tillbaka med tjugofem grader i skuggan. Både Matte och Aili tycker att det räcker med tjugo grader. Dräktigheten syns på Aili och det rör sig rejält i magen på henne. Hon föredrar att ligga inne under bordet i stugan i korsdrag. Det gör inte Matte, som fördrar skuggan helt allmänt och vill vara ute. Vilket fungerar en del av förmiddagen, men sedan tittar solen fram runt den stora eken vid lillstugegaveln och resten av dagen flödar solen över den lilla stugan i skogen. Matte känner sig tveksam till att nu sätta en kylväst på Aili, med risk för att tuttarna blir för kalla och det blir problem med mjölktillförseln. Hennes juver är rejält förstorade och hon kan börja laktera så här nära födseln.
Aili förstår inte riktigt sitt eget bästa och inte heller snokarnas bästa. Hon ville promt vara i solen i bäckkanten där både hon och Modji vittrat snok igen! När de släpptes ut på morgonen rusade båda direkt ner till bäcken och varför var svårt att missa! De spanade ömsom nerströms över tomten och uppströms genom den stora vägtrumman under snickarboden mot granntomten. Matte satte ner foten och förbjöd hundarna att leta/jaga snok och Aili lockades in i skuggan.
Lapskflocken fick besök av Mattes söner och nu skulle den vinterförvarade lilla båten tillbaka ner i vattnet. Att få den till trailern var rätt lätt, att köra ut bil och trailer på vägen mindre lätt. En smal infart till granntomten där plats var hyrd och en smal väg utanför. Risken var stor att trailerns hjul skulle skära ner mot diket i svängen, eller dragbilens hjul skulle skära ner i motstående dike på vägen. Ett långt ekipage och en mycket snäv vinkel. Buskar som dolde var det ena och det andra började och slutade. Men till slut var det fädigbackat och färdigtrixat och iväg for båten. Då dragbilen var Husses bil, återvände sönerna efter några timmar och då var det läge för hundarna att få umgås med familjen, vid en fika i parasollskuggan.
Matte ägnade dagen åt att plantera sommarblommor i urnor, för inramning av uteplatsen på framsidan. Med en viss längtan till Svalbard och Longyearbyn. Där växer ingenting högre än tio centimeter och i slutet av juli låg temperaturen på sju - tio grader på dagarna. Solen sken dygnet runt, men det fanns mörkläggningsgardiner och fjällrävarna sprang runt återvinningsstationen. Barnen på dagis hade egna vildrenar sig tilldelade, som sköts av föräldrar och barnen var med och slaktade och på så vis hade man kött för vintern. Ingen fick röra sig utanför samhället utan gevär. Isbjörnsfara överallt. Draghundar som inte alltid sköttes enligt reglerna. Men utmaningar och oerhört vacker natur. Kruxet är bara att här får man inte vare sig födas eller dö. Sådant får man sköta på fastlandet. Samhället är inte för pensionärer, norrmän får pensionen indragen om de flyttar hit. Ingen äldreomsorg finns. Men svenska pensionärer får inte pensionen indragen. Man kanske skulle testa ett år. Innan det är för sent för både kroppen och livet på Svalbard. Isbjörnarna har det allt svårare när isen försvinner.
Tankarna fladdrade och solen åt sig in i skuggan, där Matte fyllde urnor med jord och plantor. Till slut gav Matte upp och dråsade ner i trädgårdsstolen i parasollskuggan hos hundarna. Som krupit in under möblerna och krafsat fram svalka i gruset. Husse for till byn och köpte sushi som åts i skugga på punschverandan, där det var korsdrag med öppet fönster och öppen dörr.
Senare på kvällen gick Husse en kvällspromenad i skogen med hundarna och Matte vattnade jordgubbar, sallad, rädisor, dill och grönkål. Det växer så det knakar i de växthusförsedda pallkragarna. Potatisen bredvid har redan blomknoppar.