Måndag och första dagen på det nya året 2018. Inga löften har getts. Man har väl i princip samma intentioner varje år att det och det skall bli gjort eller inte gjort och så blir det som det blir. Bättre än förväntat eller sämre. De flesta gör nog så gott de kan - efter sin förmåga för det mesta får man utgå ifrån. Men förmågan varierar.
Vägen är inte rolig att gå på, isig som den ännu är utanför den lilla stugan i skogen. Man måste gå med blicken riktad neråt och sikta på de enstaka uppstickande vassa gruskornen som är glest strösslade över isgatan. Även hundarna halkar när de hamnar utanför grusade partier i vägkanten! I ett fritidshusområde grusas vägen för att sopbilen skall komma fram. Prio ett. Inte för att fotgängare skall kunna gå på vägen.
Lapskflocken tog en gemensam promenad i skogen och gick den omväxlande "mopperundan". Matte har undvikit skogen länge på grund av synproblem och problem med djupseendet. Med icebugs på fötterna och tungan rätt i munnen och under stor koncentration lyckades Matte hålla sig på benen hela vägen runt, i den mycket kuperade terrängen. Brant uppför och nerför under halva promenaden över en högplatå med tallar och vitmossa. Den andra halvan var delvis översvämmad och man fick gå runt här och där. Vilket inte bekymrade Aili som traskade rakt fram genom de mindre sjöar Matte undvek, längs den gamla traktorvägen genom storskogen med höga granar. Här och där låg lite snö kvar och uppe på högplatån fanns förädiska isknölar dolda i mossan. Det doftade av multnande löv och en del djurspår kunde ses i blöt och uppkrafsad jord här och där. Något rådjur hade lämnat spår, men av vildsvinen syntes inga färska spår. Hundarna hölls kopplade då vildsvinen tidigare hållit sig nära området. Det blev en behaglig skogspromenad och hundarna fick många möjligheter att nosa och kolla nyheterna. Matte stannade ofta och såg sig omkring och bara njöt av att åter vara ute i skogen. Dofterna! Vid myren mindes Matte älgkon för några år sedan på berknallen en liten bit bort. Hennes nyfödda kalv hade just kommit på benen och vinglade lite när den följde sin mamma i myrkanten. Matte har väldigt svårt att förstå tjusningen med att skjuta ihjäl ett djur och ange kärleken till naturen och naturupplevelsen som drivkraft. För att få mat och överleva är en sak. Men för det stora flertalet är inte behovet av mat huvudskälet till att man skjuter ihjäl ett djur numera. Att man måste decimera vissa djurpopulationer i avsaknad av stora rovdjur har Matte viss förståelse för. Men inte att man går ut i skogen för att njuta av miljön och då samtidigt ser jakten på vilda djur som en bra orsak för att ge sig ut. Tjusningen med att vara jägare har gått Matte spårlöst förbi. Vad är det för tjusning med att döda djur?
Frågan blev aktuell igen på kvällen när man på nyheterna rapporterade om den nu aktuella licensjakten på varg! En man deklarerade att han hade varg upp på trappen i Värmland! Hualigen så mycket varg det fanns! De MÅSTE skjutas undan! Varpå en expert på området som skulle inventera vargstammen inför jakten i samma område berättade att man haft mycket svårt att finna spår av varg i området! Några revir är nu helt utan vargar! "Vi vet inte vart de har tagit vägen". MEN JAKTEN DRAR IGÅNG SOM PLANERAT ! ? Ytterligare en expert på området intervjuades och först då antyddes illegal jakt som en tänkbar orsak till en minskad vargstam. Man vet sedan tidigare att den illegala jakten på varg i princip årligen står för dödandet av samma antal djur som skjuts vid den legala jakten.
I vems intresse ligger det att vargarna utrotas? Ekvationen är enkel. De som vill kunna jaga rådjur vill inte att det finns predatoreer som konkurerar om bytet. Mångfald i naturen förefaller inte vara intressant. De vill även kunna jaga med lösa hundar som inte blir betraktade som konkurenter om resurser - revir och föda och riskerar att dödas. Jakträtter säljs. Det är pengar och vad man anser sig ha rätt till som styr. "Sedan urminnes tider och jägare är vi alla i grunden". Typ.
Det är svårt att finna varg för dem som är ute och spårar i de områden där det nu skall jagas. Andra har dem nästan i farstun. I samma område.
På Ingarö strax utanför Stockholm traskar en stackars ensam och sändarförsedd vargtik sedan hon fått en dödsdom på Södertörn på grund av sin nyfikenhet. Hon har överlevt hela vägen från Norge. Genom Värmland. Nu har hon funnit en fredad zon där hon inte får skjutas, men så snart hon lämnar Värmdö hänger livet åter på en skör tråd.
Vad är det som gör att vi inte kan leva med några få vargar totalt i vårt rätt stora land, när man i många andra länder, som Rumänien, har en enormt stor vargpopulation i jämförelse? Lägsta bevarandestatus i Sverige anses vara 300 vargar. Frågan är om det är en siffra man lever upp till för närvarande? Nu när jakten drar igång på den av en speciell kategori hatade vargen.
Fotad på vägen utanför Lapskflockens stuga. Han är nu skjuten i skyddsjakt.
