Ondfoten förefaller ha lagt det onda bakom sig. Efter ett halvårs trilskande. Matte går inte längre linkande och snett och resultatet av sjukgymnastens insatser för en stel och sliten höft verkar mera bestående. Matte har gradvis känt skillnaden och rädslan för att åter överbelasta fot och höft har varit närvarande på promenaderna. Som har varit kortare och i långsammare tempo sedan i somras. Samt förenade med stark smärta.
Nu tycks det ha vänt....... förhoppningsvis. Farligt att skriva orden..........
Hur som helst så kändes det inte på något sätt motigt att ta med hundarna och gå Älgebyrundan på torsdagen. Matte har gått rundan någon gång då och då för att testa, vilket gått bra men sedan resulterat i bakslag. Sömnlösa nätter. Sedan Gázzi gick överstyr på en promenad har även denna oro begränsat promenaderna. Nu är Gázzis hjärta och lungor undersökta och de har befunnits må bra, så då känns faran för en kollaps inte lika överhängande.
På sina promenader möter Matte sällan någon människa. Skulle ett möte ske är det alltid med en hundägare. Så icke på torsdagen. Vägarna låg öde och Matte och Lapskgänget traskade på. Komna ner till sjön Hoven dök en spänstig och högrest man med stavar upp från isen. Han hade vandrat runt sjön längs strandkanten och noterade att isen bitvis var blöt. Vatten hade trängt upp. Det fick Matte att avstå från att gå ute på sjön. Trots att spår fanns av dem som gått där. Denne man var för Matte okänd, men föreföll välkänd. Han frågade om hundarna och var mycket intresserad, gled in på annat och hade till slut, bit för bit, avslöjat ett långt och synnerligen innehållsrikt liv! Med många resor över hela världen. Märkliga äventyr och episoder. Anläggande av en golfbana och en golfkarriär. 77 år gammal, pigg och rask i både kropp och knopp. Matte lyssnade och reste med. Allt medan snön sakta föll där vid strandkanten till den lilla skogssjön. Det var inte svårt att tänka sig in i hans berättelse, när han målande beskrev sin dotters bröllop sistlidna vinter. På badklippan nere vid sjön där två ungdomar mötts och nu förenades många år senare. Ett altare byggdes upp av snö och en väg skottades upp för prästen ut till udden. Samtidigt som någon var ute och pejlade de sändarförsedda vargarna och kunde upplysa bröllopssällskapet om att vargarna just då befann sig på andra sidan sjön.
Matte tackade för resan och vandrade vidare med lätt frustrerade hundar. De visste vad som väntade femtio meter bort. Deras lekudde! Lite lösspringande, grävande och jaktlek!
Men så blev det inte. Komna till udden blev hundarna som tokiga. Matte släppte ändå lös dem och tre hundar rusade åt varsitt håll med nosarna djupt i snön. Även Gázzi var intensivt engagerad i sökandet efter vittring. Deras beteende avvek kraftigt från det normala på denna plats. Matte insåg snart att här gällde kopplade hundar, när alla tre föreföll stendöva och Modji drog rakt ut på isen. Noll koll och så får det inte vara med ett gäng lösa hundar. Matte måste undersöka orsaken till deras upphetsning och gick trots allt ut på isen en bit. En ensam spårlöpa ledde rakt mot (eller från) stranden. Tassavtrycken var mycket stora och steglängden en meter. I spårstämplarna låg ett tunt lager nysnö. Matte kunde inte avgöra om de var ovala (varg) eller runda (lo), då snön suddade ut konturerna. Men fördjupningarna i snön var drygt tio centimeter och inga människospår fanns i närheten. Hundarna fokuserade på ett bestånd med ljung nära stranden och där syntes fler liknande spårstämplar. Rätt som det var fiskade Gázzi upp en godsak ur snön! En lång skit som från en katt. Men mycket större. Varför Matte tror att spåren kom från ett lodjur.
Likadana spår syntes lite här och där längs stranden och upp i bärsnåren vid stranden, när Matte och hundarna promenerade vidare tillbaka hem.