Måndag och Alla Hjärtans Dag.
Ett hjärta till dem som inget fick i går och även till alla andra! En dag för sent men ändå.
Regnade gjorde det hela dagen. Utan uppehåll från morgon till sen kväll. Det öste ner så det smattrade mot taket och det duggade. Men regnet föll konstant och förhoppningsvis hjälpte det till att minska islagraet som gör gående utomhus till ett äventyr. Både på tomten och på vägarna. All snö är inte borta då mer fallit nyligen men isigt är det överallt på vägarna. Hundarna ville inte gå ut under förmiddagen när de erbjöds möjligheten. De låg helst i uterummet. På eftermiddagen passade dock Matte på när det knappt duggade och tog med hundarna på en promenad till brevlådan. Varpå det började regna mer intensivt igen. Glada var Modji och Aili när de åter fick komma in i stugvärmen och torka upp framför braskaminen.
Matte ägnade dagen åt att tillverka en markeringsrulle till en kompis, där hunden inte förefaller helt bekväm med de båda han fått testa. För stor och för liten. Nu snodde Matte en trasig skinnhandske ur leksakskorgen. En handske som Modji och Aili haft som mjukt och behagligt föremål vid apporteringsträning och som kampleksak. Matte kapade de tre längsta fingrarna och snurrade ihop dem mycket hålrt med ett gammalt pjäxsnöre i läder. Allt förstärktes och formades med hjälp av Karlsons klister. Ett rött skosnöre knöts i ena änden med hängande ändar, för att föraren skall kunna se om hunen har tagti rullen i munnen. En avslutning gjordes genom att de båda lädersnörena sammanfogades med varpgarn i en snygg tagling som på tågvirke och en BGB-hake letades också fram ur braåhalådan, för att kunna fästa markeringsrullen vid hundens halsband. Att denna ihopsnodda mörkbruna rullformade skinnhistoria kom att likna en bajskorv med röd rosett hoppas Matte att hunden inte skall bry sig så mycket om. Rullen testades som apportföremål på de egna hundarna och den föreföll ligga bra i munnen. De apporterade gärna!
Kanske är det lösningen! Aili byggs om från skallhund till rullhund! För att få bort skallglappet under arbete!
Men så enkelt är det inte att dämpa en mycket lättskallad och energistinn skallmarkör, avlad på ett bra skall sedan urminnes tider. Aili skulle säkert lära sig att ta rullen som markering av funnen figurant! Sedan skulle hon skälla fint vid påviset. Skallet hos en Lapsk Vallhund kommer naturligt och sitter i generna och att försöka göra Aili till rullhund är inget som är aktuellt.
Mattes första räddningshund, Husky-Schäfern Fenja, utbildades som skallhund och byggdes sedan om till rullhund, då hon på stort avstånd kunde lämna figuranten under skallgivning och hämta Matte. En rapporterande skallhund blev en rullhund, med påvis under skallgivning. Vilket absolut inte gör något! Hon okynnesskällde aldrig och hade inte så nära till skallet som en Lapsk Vallhund. Husky och Schäfer är inte avlade på att ha ett bra skall. För en Lapsk Vallhund är skallet ett arbetsredskap för att få fart på en mängd renar. Det sitter i generna. Givna skallmarkörer.