Om trigeminusnervens existens är det förhoppningsvis inte så många som är medvetna. Matte hoppas att ni alla slipper bli medvetna om denna nerv. Matte blev bekant med den för första gången för en himmelens massa år sedan under en vidrig period vintertid. Då gick det inte att gå utanför dörren utan att drabbas av hemska smärtattacker. Därefter har Matte förträngt dess närvaro i alla människors kroppar.
Efter två täta tandläkarbesök nyligen, för att få till en brygga mellan två tänder för ett bra tuggande, har denna trillingnerv åter gjort sig påmind. Tandläkaren tycket att detta var en bra lösning, när gamla tiders fyllningsmaterial har ett bästföredatum i gamla käftar. Det lät ju bra tyckte Matte och lät sig behandlas för en himla massa pengar. Allt verkade bra initialt och lite skit får man ta när tänder behandlas på djupet. Matte bet ihop, förträngde och räknade med det bästa.
Så kom värken. Som bredde ut sig. Matte kände igen. Trigeminus betyder trilling och nerven från hjärnan delar sig i tre grenar. När tandvärken i onsdags fanns både i nederkäken där tandläkaren borrat djupt, i överkäken och i bihålan och pannan och blev till halvsidig huvudvärk/ansiktsvärk visste Matte vad som hänt. Bedövningssprutan i käkleden kunde även den ha bidragit till detta. Att träna på onsdagkvällen fungerade, tack vare massiv förträngning och något roligt att göra. Torsdagen var inte kul. På fredagen var det dags för ett återbesök hos tandläkaren för kontroll. Allt såg bra ut och tandläkaren delade Mattes åsikt. Trigeminusnerven hade triggats igång och nu var det bara att försöka stå ut till dess den lugnar ner sig. Trigeminusneurlagin för väldigt många år sedan tog tid på sig och måste till slut behandlas med ett riktigt rävgift. Det vill Matte absolu inte behöva igen. Kompisen frågade om Matte var full och bil fick man inte köra.....
Så Matte biter ihop och gör sitt absolut bästa för att förtränga och tänka på annat för närvarande. Ipren kan vara bra tyckte tandläkaren. Hoppas det.
Matte kom hem från tandläkaren och lekte med Aili på gräsmattan efter en rask promenad. Det går ju inte att gå ifrån ontet, men man kan ju trötta ut sig lite i alla fall och göra något annat än att sitta stilla och vänta på bättre tider. Matte är dålig på att springa jättefort i åttor och göra blxtsnabba vändningar och fintar. Även utan nervsmärta i halva ansiktet. Aili behöver en kompis! En hundkompis att leka med.