Onsdag.
En dag som inte blev som planerad.
Matte vaknade yr i mössan till tusen. Lyckades ändå ta sig upp och ut med hundarna. Gick en ostadig och kort "fyllepromenad" med hundarna efter en mugg kaffe och konstaterade att frisk var hon inte. Ingen feber, snarare tvärtom. Regnet öste ner och Matte slog sig ner i fåtöljen framför braskaminen, frusen som hon var. Aili funderade och frågade Matte hur det var fatt. En i kontakt med människor oerhört lyhörd hund! Som definitivt INTE, enligt helt nyligen publicerade forskarrön (Jensen m.fl.) lider av vare sig autism eller aspergers. Vilket man konstaterat genom gentest att hundar kan ha.
Dagen gick och Matte led av en" gratisfylla" med yrsel och illamående. Mycket obehagligt och just därför avstår Matte från att bli full "på riktigt". Lagom är bäst. Balansrubbningar är obehagliga.
När Husse kom från jobbet ville han inte ha Matte hemma i detta skick och ett sökande efter hjälp påbörjades. Lättakuter finns ju. Vilket tydligen inte var ett alternativ. Efter en timme i väntan på att bli återuppringd enligt dagens modell var Matte tillbaka hos Vårdguiden. En fantastisk utveckling! Förr ringde man och frågade - rakt av.
Det enda alternativ som gavs var att åka direkt till akuten på Danderyd. En gammal kärring kan drabbas av diverse elände.
Men hundarna? De rastades och en granne lovade att släppa ut dem på tomten innan sovdags. Radion lämnades på med låg volym och smålampor fick vara tända. De lämnades bakom barngrind i kök och glasrum för lugn och ro och ingen möjlighet att kunna hänga i förnstret ut mot vägen. Att sia om hur länge denna ensamhet skulle bli var totalt omöjligt. Det viktiga var att nycklar fanns utlagda för andra att kunna rycka in om så skulle behövas. Nattetid sover hundarna oavsett.
Akutmottagningen på Danderyd är en omskriven plats. Ett mångårigt provisorium. Matte kämpade emot en färd dit så gott det gick. Visste hur det skulle bli. Ville satsa på "tiden läkar alla...." Men det ville inte Husse. Med ombytta roller hade Matte tänkt i samma banor.
En trappa upp ligger intaget till akuten. Det fanns hiss, men den missade den "obalanserade" Matte, medan Husse parkerade bilen.
Sedan saknades draperier och enskildhet för alla de gamlingar som låg längs korridoren i väntan på plats för inläggning. Försedda med lappar om vart de skulle - HJÄRTAVDELNINGEN.
Så fruktansvärt kränkande! Där låg de utan filtar i vardagskläder som hasat både upp och ner. Totalt utlämnade till beskådande av VARENDA EN som gick den långa vägen till akutens väntrum!
Matte och Husse tog plats i väntrummet och förberedde sig på många timmars väntan. Blev därför oerhört överraskade när de efter bara tjugo minuter visades in i ett litet fönsterlöst rum med starka lampor i taket! Prover togs och sedan skedde ingenting. Matte kunde lägga sig på en smal brits med Husses jacka som kudde. En äldre kvinna ylade därpå i timmar utanför dörren. Matte slocknade trots allt. Det gjorde varken Husse eller det skarpa ljuset i taket. Husse lyckades lista ut hur man släckte i alla fall det ena lysröret så småningom. Han växlade mellan att sitta och läsa och gå i koridoren. Väntrummet var fullt, personalen överbelastad.
Först efter tio timmar kom en läkare in i det lilla fönsterlösa rummet och tog kontakt med Matte. Matte tittade yrvaket på klockan. Hundarna! Ensamma hemma! "De sover." Lugnade Husse.
En sköterska undrade hur det var och Matte var hungrig. Varpå hon bjöd båda på näringsdryck och renklämma! Underbara Alejandra!
Mer väntan och nu var Matte stressad och ville hem till sina hundar.
Städare började dyka upp. Klockan var sju och skiftbyte hade skett. Tidsödande överlämning av patienter. Doktorn jobbade på övertid och meddelade Matte sina slutsatser. Som var aningen diffusa med två tänkbara orsaker till symptomen. Helt ofarligt (så länge man inte faller) blodtrycksfall vid lägesändring och kristallsjuka. För den som inte vet är det kristaller i innerörat som lossnar och påverkar balansen. Vilket kan ge symptom som är oerhört påtagliga. En ung och vältaturerad kille som kollade Mattes hjärta kunde berätta om egna erfarenheter av denna åkomma. Hemskt! Ilfärd med ambulans innan diagnos var ställd och tolv timmars sängläge stirrande på en punkt i taket för att få rummet att hålla sig någorlunda stilla. Därefter total utmattning och känslan av att vara överkörd av en ångvält.
Så Matte föreföll ha klarat sig synnerligen lindrigt undan.
Med ett fruktansvärt dåligt samvete låste Matte upp dörren hemma på torsdagmorgonen, drygt tolv timmar efter det att hon lämnat hundarna. Helt galet och det kändes inte alls bra. Olagligt dessutom. Men vad gör man när hälsan sviker akut? De sträckte på sig och föreföll ha sovit gott och fick frukost vid vanlig tid. Förmodligen inte funderande särskilt mycket över den föregående nattens ensamhet på sovplatser i köket, i stället för med en snarkande Matte i sovrummet. Aningen förmildrande var att de var en liten flock på tre.
Men hur blir det man skickar valpar i bur till andra sidan jordklotet? Eller vuxna hundar. Hur länge är de ensamma då? Dessutom instängda i små burar. En och en i en totalt främmande miljö.
På torsdagen fick de sedan hänga med Matte, som med sin syrra firade sin fars 100-årsdag på kyrkogården, med städning och lökplantering. Dock fick de vänta i bilen när en lätt lunch intogs därefter. Men ensamma var de i alla fall inte längre, där de kunde studera folklivet i Djursholms centrum vid lunchtid.