Först av allt måste Matte ge en eloge till sin uppfödargranne som i går klarade uppkörningen och kom hem med ett körkort och en riktig bil! Hittills har hon levt farligt i den extrema halkan med sin "leksaksbil" (EU-moppebil). Många stora bilar i höga farter far på vägen hit ut. Obehagligt! Få körkortsaspiranter har väl haft så mycket trafikvana och vana vid riktigt besvärlig vinterkörning, på den isbelagda bergochdalbana som leder hit ut i skogen! Bra jobbat! GRATTIS!
Matte tog en extra lång promenad genom området. Åtta minusgrader och en iskall nordanvind bet i kinderna till en början, men vartefter kom promenaden att leda i lä bakom höga bergknallar och täta granar. Matte kunde gå stadigt med sina spikskor och hundarna pinnade på bra. Under flera år har Matte endast kunnat gå korta promenader i långsamt tempo. Matte griper sin dag och passar på, nu när kroppen vill vara med. Morgondagen vet man inget om. Mattes sjukgymnast gav rådet att gå mjukt i skogen, i stället för hårt på vägarna. Men i skogen är det nu alldeles väldigt mjukt och omöjligt att ta sig fram till fots för det mesta. Han berättade också att skidåkning är skonsammare mot slitna leder än promenerande. Vilket Matte märker tydligt. Som sagt, "i morgon är en annan dag". Det gäller att passa på. Det gör Matte.
Mitt på den mycket smala vägen stod plötsligt en övergiven bil. Inget av de omgivande husen föreföll bebott vintertid. Endast djurspår ledde in på de oskottade uppfarterna. Ingen människa syntes någonstans. Med plogvallar som krympt de redan smala vägarna i området, finns inte utrymme för mer än en bil i bredd . Knappt ens för möte bil - fotgängare. Hela området är enkelriktat åt två håll och vid möten måste någon backa till närmaste korsning eller någon av de glest förekommande skottade infarterna. Här var vägen effektivt avstängd av denna övergivna bil. Matte kollade reg. nummer och konstaterade att ägaren bodde i området. Bilen verkade inte stulen. Den dog kanske där och då.
I en korsning kom en bil långsamt och hänsynsfullt krypande. Den stannade och ut klev två äldre män med karta i näven. De letade efter vargarna! De ville höra dem yla! Nu letade de efter en av de tre sjöar som omger fritidshusområdet där Matte och Husse bor. Vargarna går då och då över isen på alla sjöarna. Matte hade någorlunda koll genom "vargwebben" och vargarna har den senaste veckan vistats i andra kanten av reviret, när sändaren skickat signaler. Åt det håll där Matte kunde fotografera deras spår i förra veckan. Men valparna börjar göra egna turer och behöver inte befinna sig i närheten av sin mamma. Som är den enda som har en fungerande sändare. Vargar kan röra sig långa sträckor på ett dygn, men naturligtvis går det långsammare när snön ligger djup i skogen och ännu djupare på öppna ytor. De två männen ville veta om Matte hört vargarna yla. Det har inte Matte. Däremot kunde Matte visa de nytagna bilderna på deras tassavtryck. Det gav lite extra krydda till deras vargspaningstur.
Månne det kan vara en affärsidé? På skogspromenaderna kan Matte ta med sig ett par vildmarksturister, i hopp om att få höra vargarna yla? Eller se en älg? Kanske se vildsvinens uppbökade markytor? Visa på lite olika spårstämplar kan Matte också göra. Fikapaus vid en skogssjö kanske? Vardag för Matte men inte för alla. I Stockholms omedelbara närhet.
Tillbaka