Lördag.
Nu är väldigt många väldigt upprörda och arga i området, där vägarna på lördagen knappt ens var framkomliga med dubbdäckförsedda bilar. Att gå var en omöjlighet. Spikar i sulorna förslog inte längre! Inga dubbar av något slag fungerade. Isen är stenhård och som såpad. Bilar glider i sidled och fötter glider åt alla håll. Varning efter varning utfärdas nu boende emellan. En stor rädsla är att utryckningsfordon inte kommer att kunna ta sig fram den dag det kan behövas. En brandbil har inte en chans. Det här är faktiskt inte klokt på något vis. Husse rastar hundarna i skogen på morgonen och tar sedan bilen knappt tvåhundra meter bort längs vägen, för att hämta morgontidningen.
Matte bestämde sig för att utmana sig själv och försöka ta sig genom skogen och upp till sjön med hundarna. I den glesa tallskogen på bergknallarna i det kuperade landskapet ligger snön ännu djup. Det har töat och frusit om vartannat och det har gett hård snö som ömsom bär och ömsom brister. Snö som överlag är tjugo - trettio centimeter djup. Döljande gropar och stenar och mossig blötmark. Det dröjde inte länge förrän Matte klev genom snön och rakt ner i vatten med sina Icebugkängor. Nu hade Matte förstärkt halkskyddet med snökedjorna och utan dem hade det varit omöjligt att ta sig fram bitvis.
Matte gick på en högplatå med längsgående skrevor i nord-sydlig riktning. Djupa sänkor här och där och knappt märkbara nivåskillnader ibland. I skrevorna var det blötmark med mossa och högt blåbärsris täckt av djup snö som man sjönk igenom. Det var oerhört tunggått! Rätt som det var hördes ett drevskall i väster. Aili och Dima tvärstannade! Båda vittrade intensivt och ville vidare mot väster i stället för norrut. Skallet närmade sig och Matte tänkte att med varseljacka skulle jägaren se henne. En visselpipa ljöd och skallet tystnade. Inget skott. Det dröjde innan Aili och Dima släppte intresset för vad som fanns där borta. Matte klev på. Ett steg i sänder. Inga stigar att följa, men solen stod i söder och det var bara att studera skuggorna för att hamna rätt.
För första gången var Matte ute i skogen med en kartapp i stället för karta och kompass. Appen Lokalsinne måste testas! Så småningom måste Matte ändra riktning för att undvika en stor mosse, omöjlig att gå över. Planen var att ta sig ner mot en väg mellan sjön och sista huset på vägen. Matte kollade naturen och kartan och drog mot nordost över ett flertal små bergknallar och ner i mer låglänt terräng. Här blev det slitigt! Här blev det tätare skog och två kopplade hundar ville inte alltid detsamma som Matte eller inbördes. Tätare skog innebar tunnare snötäcke, men blötare, då granar växer där det är blötare än vad tallar föredrar. Kängorna var genomblöta, men med ullstrumpor var fötterna ändå varma. Matte kämpade på. Staccato tog hon sig fram med hundarna steg för steg, längs kanten av Stormossen mot sjön. Som plötsligt skymtade mellan granarna med sin solbelysta stora yta av snötäckt is.
Klicka för större bilder.
Det var en jobbig promenad med ett noga avvägt steg i taget. För att inte trampa fel i den djupa snön, snubbla, gå över styr intrasslad i koppel eller av någon annan orsak. Inte många går här någon gång under året och i synnerhet inte nu. Ingen av fastigheterna närmast är permanent bebodd och flertalet besöks inte vintetid. Matte njöt av skogen ensam med hundarna! Så nära hemma - men ändå en känsla av ensamhet i skogen med hundarna och orörd natur. Det är en ynnest att ha allt detta tvärs över vägen! Det var första gången som Matte gav sig ut på vandring i skogen i djup snö. Matte hade ett behov av att testa sina gränser och vågade tack vare en app som angav exakt var hon befann sig. Positionen kunde delas om olyckan skulle vara framme. Den senaste veckan har Matte varit osäker på sin kapacitet, åren kommer ikapp förr eller senare och nu bara måste hon testa sina gränser. Det gick bra och Matte var nöjd och njöt av att ha gett sig iväg med hundarna på en utmaning i skogen. Konditionen fanns där och även styrkan i ben och armar. Dima kan när han vill! Enklast hade varit att gå med lösa hundar - men det var inte ett tänkbart alternativ.
Matte tittade på sin kartapp och kunde konstatera att hon gått två kilometer totalt och det hade tagit en timme och en kvart. Går man längs vägen är det femhundra meter hemifrån och upp till sjön.
Strecket på kartan visar hur hackig och stapplande vandringen i terrängen var - till vänster. Kontra promenaden halvt i diket längs vägen hem - till höger! Det gick inte fort! Men det gick! Nöjd och svettig Matte.
