Måndag.
Matte klev vidare i gyttjan och klippte kanterna och rensade botten. Funderade vidare kring Nástis bedömning och utställningar i största allmänhet. Tävling kontra exteriörbedömning.
En uppfattning om vad som är "snyggt" eller inte är ju helt subjektiv - även om en standard finns att förhålla sig till. Hur förklarar man att en och samma hund på två utställningar, dagarna efter varandra, bedöms fullständigt olika? Med ett Good och ett Excellent? Att samma hund från den ena dagen till den andra vuxit eller krympt hela två centimeter över natten?! Att detta sedan är bedömningar som avgör placeringar i en konkurenssituation är ju egentligen inte klokt.
Att en gammal veteran ändå kan få en mycket konkurenskraftig bedömning visade Nástis mamma Gázzi när hon fick sitt livs andra cert i mycket stor konkurens på en rasspecial, fyra månader före sin trettonårsdag! Hon blev andra bästa tik bland ett tiotal tikar och dotten Násti vann och blev BIR.
Nástis enda öga har inte vållat några problem tidigare, då alla sett att hon fötts med två ögon och att ett är borttaget. En domare skrev till och med i kritiken: "Ett vackert öga".
Utställningar bör man verkligen inte ta på allvar. Det hänger helt på hur domaren för dagen ser på hunden och på tolkningen av reglerna kring standard och annat i en klass för äldre hundar. När en domare tidigare i sommar blev helt lyrisk när han mötte en så välbevarad Násti, kände lördagens domare att hon helt klart passerat bäst före och därför rimligtvis inte kunde få bedömningen Excellent trots att han skrev att han tyckte att hon var just - excellent.
Man skall aldrig upphöra att förvåna sig!
Något helt annat.
Här var det mer krasst hunderi "på riktigt"! Den här tävlingen visar verkligen vad hundarna går för när det gäller och vad man kan kräva av en hund i arbetssammanhang.
RUINSÖK med störningar som vid en katastrof.
Ett stort GRATTIS till Anne Charlotte Bengtsson som med sin Goldenhane Odin just har blivit världsmästare i räddningssök i Italien!
Från FB:
AnneCharlotte Bengtsson och hennes golden retriever Odin tog hem rubbet i Italien. Hon har tränat fram världens bästa räddningshund.
MOBIL.NT.SE
Lapsktrion glömdes inte bort på måndagen. Matte började bara skriva bakifrån.
På förmiddagen tog Matte en långpromenad längs den bedrövliga neverendingstoryvägen. Nu hade man kommit på att man skulle fylla igen alla de håligheter som uppstått, när vägbanan kavlats bort bitvis av bildäcken i sommarvärmen. Ny asfalt var ifylld, samt spilld lite bitvis mellan hålen och sedan var nytt och mer finkorningt brunt grus hällt med god råge i smeten. Varefter passerande bilister kört bort gruset ställvis och så låg svartkletet där frilagt för hundarna att trampa i igen... På flera håll var grus utspritt över asfalten och det torde vara riskabelt att cykla elle åka MC på detta. Obekvämt att gå på var det. En Schenkerbudbil modell större tänkte passera Matte och hundarna i skrämmande god fart - trots att det till hälften bevarade farthindret fanns en meter bakom Matte. Varför i helvete skall det vara så svårt att sakta ner inne i ett bostadsområde när man passerar en fotgängare?!?!?!
Matte hade tre kopplade hundar som tyckte att de inte ville kliva ner i diket, det räckte att balansera på kanten. Matte signalerade - SÄNK FARTEN! Den unga grabben bakom ratten passerade Lapskflocken med ca två decimeters marginal. Skåbilen kändes enorm när den körde förbi och Mate måste sparka till Modji lätt för att hon inte skulle komma under bilen.
Även denna promenad överlevde Matte och Lapsktrion. På småvägarna i ett fritidshusområde.
Som nyinflyttad för tolv år sedan åkte Matte skidor längs vägarna med Gázzi och Násti i sele fästa vid ett hundförarbälte. DET var livskvalitet då. Nu skulle det vara livsfarligt.
Så här är det i fritidshusområdet Garns Ekskogen i Brottby. Crime Village säger en del. Inte helt fel tyvärr. Här gör man lite som man vill. Skiter i styrelsebeslut, fyllestyrningar med mera.
Jag kan inte begripa varför man gör så här! Säger Husse. Matte instämmer.