På tisdagen visade det sig att en väldigt stor snok intagit bäckfåran, efter ett längre snokuppehåll. I bäckfåran finns nu bara mycket liten vatten och mycket växter. Matte måste rensa..... Men det innebär att sticka in händerna i sörja och grönt helt utan att veta vad som där kan döljas. Snodji avslöjade i varje fall att en stor, tjock och mätt snok låg mitt framför huset i bäckfåran och vilade på maten. En snok större än den som höll till här tidigare i sommar. Den låg ihopringlad nedanför kanten och täckte en förvånande stor yta. Matte såg inte huvudet och därmed inga ljusa fläckar och bara det faktum att den var så tjock väckte en osäkerhet om det verkligen var en snok. Alla huggormar har inte tydliga zickzackband över ryggen. Huvudet hade stoppats in under en sten. Snokar är generellt längre och slankare än huggormar, som är mer korta och kompakta. Pupillerna är olika, men de syntes ju inte heller. Snodji fick stränga order om att INTE RÖRA.
En salig Snodji intog en god bevakningsposition. Hon ville inte missa om snoken skulle ringla iväg. Snodji var i så fall beredd. Hon höll uppmärksamt distansen. Vid varje liten rörelse reste sig Snodji och då kom mamma Násti farande för att kunna vara med om något hände. Så småningom hade snoken, för det var så klart en snok, fått fram huvudet och var lite på sin vakt mot de två potentiella vallarna. Snodji såg en möjlighet till förflyttning och började krafsa med tassen ovanför snoken. Som fortfarande låg ihopringlad. Den föreföll inte känna sig hotad. Matte korrigerade Snodji som måste låta snoken vara ifred. Så vad gör en renvallare som vill få fart på en stillastående ren. Skäller. Snodji provade den taktiken på snoken med föga framgång. Matte lade sig åter i och ville att snoken skulle få vara ifred. Snodji ville inte det.
Lösningen blev att ta med hundarna på en rastningsrunda bortåt vägen. Vem vet, Snodji kanske hoppades på ett möte liknande det härom veckan. En vilsekommen Lillsnoddas på 15 centimeter hade hamnat mitt på vägen. Farligt! Matte ville flytta den ner i diket och hundarna blev engagerade och ville hjälpa till. Men en Lillsnoddas är ömtålig och vet att försvara sig. Attans vad förbannad minisnoken blev när man försökte röra den! Hundarna lärde sig kanske något på ett bra sätt. Lillen ringlade ihop sig och gjorde flera utfall. Hundarna backade. Matte fick en pinne under det lilla snöret och lyfte det bort från den farliga vägbanan. Men nu var det Storsnoddas hemma som hundarna ville hem till.
Till hundarnas stora besvikelse hade snoken nu tagit tillfället i akt och slingrat vidare någonstans. Ett ivrigt sökande och spårande tog vid och Matte kunde följa hur snoken rört sig genom hundarnas rörelser. De är verkligen vältränade på att spåra snok, efter flera års träning.
Eftersom Matte var ordinerad vila under dagen, var hundarnas snokletande intressant att följa som sysselsättning. När Husse kom hem efter en sväng på egen hand, fick han ta med hundarna på en kvällsrunda i skogen.