Torsdag.
Ett fruktansvärt sätt att vakna på! Matte vaknade av en kraftig duns. Såg genast att Násti gått överstyr när hon försökte resa sig. Hon låg på fårskinnet framför altandörren och först trodde Matte att Násti, lite yrvaken, råkat halka på parkettgolvet. Men det blev inte bättre när hon ramlat på mattan och försökte resa sig. Huvudet var på sniskan och hela hunden var fruktansvärt vinglig och ostadig på benen och hon föll ideligen när hon försökte resa sig. En stroke. Kristallklart blev det för Matte att detta var den sista morgonen i Nástis liv.
I det läget tänker man konstiga saker. Det första Matte fick i skallen var att det fina pris som Násti ännu inte hunnit få sig tillsänt som "Årets Veteran" i Lapphundklubben, skulle komma att ges henne postumt. Det kändes som en jättestor sorg! Det skulle ha skickats direkt efter Riksstämman men så skedde inte. Nu blev det så påtagligt och så fruktansvärt sorgligt.
Husse väcktes också av Nástis helt oväntade tillstånd och nu spydde Násti lite. Huvudet på sned och mycket vinglig. Ett neurologiskt tillstånd. Stroke kändes mest troligt. Möjligen någon fästingrelaterad sjukdom. Matte kände att det blåste iskallt i rummet. En trettonårig hund med huvudet onaturligt på sned och oförmögen att gå mer än några få steg innan hon gick överstyr. Násti såg förtvivlad ut. Husse och Matte var förtvivlade men fick inte visa hundarna detta. Aili var nog chockad och drog sig undan till sin favoritplats under bordet.
Matte fick tag på en vettig människa på Djursjukhuset Albano, som inte alls tänkte så enkelspårigt som Matte. Även om det var en stroke så kunde symptomen gå tillbaka. Vingligheten kunde försvinna men en viss snedhet kunde bli bestående. Fästingburen sjukdom med skador på hjärnan hade Mattes Husky/Schäfer. De akuta symptomen gick tillbaka men blodbilden påverkades, med livslång medicinering som följd. En då femårig hund. Násti kunde även ha drabbats av en svår öroninflammation, tillsammans med/eller en inflammation på balansnerven. Vilket Matte själv har haft och kände igen yrseln och illamåendet. Det var inte alls säkert att detta var Nástis sista morgon. En hel del hopp väcktes! Att vara realistiskt var ändå inte svårt. Násti är tretton år. En dag är det slut. Var det nu?
Násti sattes upp för bevakning på djursjukhuset och meningen var att hon skulle komma in relativt snart för undersökning. Men Matte ville inte stressa henne. Lugn och ro kändes viktigast. Det var tveksamt om ett snabbt omhändertagande skulle förbättre utsikterna vid en stroke på en hund. Frukost först.
Husse och Matte var båda mycket glada mitt i allt över att Násti fått göra ett så fint sök på onsdagkvällen! Hon somnade gott på kvällen efter sitt kvällskex och hon var värd ett värdigt slut. Men hon var självklart värd alla chanser hon kunde få!
Husse lyfte ner Násti från trappen och tog henne i koppel på gräsmattan för toalettbestyr. Násti vinglade hit och dit som vore hon rejält berusad med gjorde både det ena och det andra utan problem med lite stöttning från Husse. Som sedan tog med de andra hundarna och hämtade tidningen. Násti låg på köksgolvet och aptiten var det inget fel på! Ett hundkex smakade mums! Matte funderade över öronen och började massera långt nere mot skallen. När Matte masserade vänstersidan fick Násti något annorlunda i blicken. Men visade ingen smärta. Matte kollade fram och tillbaka och reaktionen var aningen annorlunda på den ena sidan i jämförelse med den andra. Kort senare satte sig Násti upp spontant och väntade på frukost när Matte började göra i ordning den. När Husse kom tillbaka från den korta promenaden var Nástis tillstånd aningen förbättrat redan. Märkligt! Hon stod upp och åt maten med god aptit och utan problem. Men hon var fortsatt yr och vinglig. Kunde dock behålla maten.
För att förhindra fall stängdes dörrarna ut och Násti hårdbevakades inomhus. Oron gnagde. Åt vilket håll skulle det gå? Násti fortsatte att bli stadigare och ute sken solen. Om det nu var hennes sista dag så skulle detta bli en bra dag. Hon måste få vara ute! Altanen säkrades för Násti med blompottor längs ytterkanten och hon hjälptes ner för trappen. Någon akutfärd till veterinär kändes inte aktuellt. Rätt som det var bestämde sig Násti för att hon ville gå in. Matte fick hjärtat i halsgropen. Men utan minsta problem rasslade Násti upp för de få trappstegen och sträckte ut sig på köksgolvet när hon ville ha lite svalka. Ett hopp tändes.
När klockan var tolv var Násti precis som vanligt! Hon hade full koll på allla sin fem lemmar! Styrsel på benen och vift i svansen och huvudet var åter i läge. Inte snett längre!
När klockan var två ringde Matte till djursjukhuset för att ta bort Násti från bevakningslistan och för att få sina egna tankar verifierade samt bolla lite idéer. Uppenbarligen var turen med Matte och en veterinär besvarade samtalet, av alla latinska termer att döma. Rutinerad och kunnig vad det lät. En tänkbar orsak till Nástis hastigt påkomna vinglighet var en mycket liten hjärnblödning. För närvarande fanns ingen anledning till ett stressande veterinärbesök var både Matte och vetten eniga om, men Násti var naturligtvis välkommen om hon försämrades eller något nytt symptom visade sig. Är man hund och tretton år så kan mycket hända.
Resten av dagen studerade Matte Násti med förstoringsglas. Livrädd för återfall i vingligheten eller andra symptom. Násti lämnades inte utom synhåll. Matte var beredd på precis vad som helst. Kollade så att Násti andades när hon sov. Gladdes när Násti drömde! Oroades varje gång Násti skulle resa sig.
När kvällen kom hade Husse hunnit måla en hel del inne i uterummet och Matte hade rensat och vattnat blommor och stirrat sig trött på Násti. När kvällen kom hade Násti njutit av sol och av skugga och hon hade ätit hundtugg med de andra och gått på en kort rastningspromenad längs vägen med de andra. Hon hade gått ut och in ur stugan ett flertal gånger och hon hade haft lika god koll på Matte som tvärtom. Násti ville veta var hon hade sin Matte. En oro och osäkerhet efter upplevelserna på morgonen kunde därvidlag anas.
Násti hade haft en mycket bra dag! Vilket var målet oavsett. Matte fick natta Násti i bädden vid foränden av sängen, bredvid de andra hundarna, även denna kväll. Extremt medveten om att Násti kanske aldrig skulle vakna mer. Ingen visste ju exakt vad som drabbat henne. Men hon hade haft en fin dag!
Fredag morgon.
Matte vaknade till under natten och kollade Násti. Som föreföll sova gott i sin bädd. Nej, Matte kollade inte om hon andades. När de andra hundarna ansåg att det var dags att stiga upp lite efter sju hängde Násti på och benen bar och allt var som vanligt! Alla ville hälsa på Matte på en gång och Matte kände tacksamhet över ännu en tid med Násti i familjen. Men livet är skört och man kan sannerligen inte ta det för givet. En verklighet i familjen denna sommar, som präglas av prat om cellgifter och biverkningar.
Mycket skall hinna göras och sägas innan det är för sent. Blev aldrig gjort eller sagt. Ett hundliv är kort, ett människoliv längre - men ändå så kort. Ibland oförutsägbart och obegripligt kort.