Söndag.
Dagen då Hembydsföreningen i Riala skulle ha sin årliga hembyggdsfest på hembyggdsgården Snåret. Ett gammalt småjordbruk bland sjöarna i Roslagen, inte så långt från Wira bruk.
Solen sken, men mörka moln hotade runt kanterna. Många var det som känt sig manade och som väntat låg medelåldern högt. Husse och Matte passade väl in. Viket är lite tufft att behöva tugga i sig. Aili var inte ensam med fyra ben. Ytterligare några hundar närvarade och där låg medelåldern betydligt lägre. En yster jakthundkille av någon större utländsk ras förälskade sig i en småväxt dam med mycket päls och ville så innerligt gärna ha kontakt! Så när tiden led och kopplet hölls stramt och förhindrade kontaktförsöken, tog grabben tag i problemet. Medelst ett kraftigt ryck lyckades han dra sin husse av bänken han satt på! Medförande att jyckens matte som satt emellan hussen och den åtrådda damen åkte med i fallet! Gubben hade kopplet i ett stadigt grepp och kunde inte släppa! Gumman trasslade in sig och de båda rullade runt i gräset till allmän beskådan på gårdstunet! Fallet var mjukt, ingen blev skadad och den lilla trasselsudden till tik hann väl aldrig riktitig känna sig uppvaktad innan omgivningen ingripit och fått stopp på den storvuxna killen! Samt trasslat ut och fått hans människor på fötter.
Vilken fantastisk film det kunnat bli att lägga ut på Youtube! Husse och Matte satt på första parkett för att beskåda spektaklet, men med mobilerna undanstoppade. Dagens mest givande underhållning! Undras vad Aili tänkte, när hon satt och tittade på skådespelet.
Lite mer stillsamt var det på folkdansuppvisningen. Men visst hände det saker även där! Dansarna avbröt dansen och viss diskussion uppstod med dragspelsgänget. Fel låt spelades och stegen stämde inte in. En av spelemännen skyllde på de rikligen förekommande getingarna. Jo de var många! Förfärligt många! När Husse och Matte satt ner och åt sillbuffé blev en bordsgranne stucken i armen och konstaterade lakoniskt:"Han bet mig." Varpå han hade vissa problem att få loss getingen som fastnat med gadden. Nog snackat om det sticket. Här var det inte någon enda människa som for runt och viftade och skrek upphetsat. Getingar tillhör livet och med några år på nacken har man fått sig några stick. Matte hade fem getingar i maten och lättölen när måltiden skulle in i munnen. Man får vara lite försiktig och se sig för.
Aili satt uppbunden strax bakom mattältet i skuggan vid en gammal och korrekt bunden gärdsgård med vidjor och inte ståltråd. En kille som fixade hamburgare kom bort och bjöd Aili på något som halvdöva Matte uppfattade som abborre, men förmodligen var hamburgare. Gott tyckte Aili hur som haver.
Lite senare blev det lottdragning och paketauktion. Husse och Matte satt bänkade med lite kaffe och kanelbulle med Aili, som snöade in totalt på att jaga getingar! Hon fick bara tag i några enstaka trots mängden. Möjligen beroende på det begränsande kopplet. Men kopplet var långt nog för att tillåta Aili att vandra iväg längs bänken för att ta kontakt med en man som föreföll tilltala Aili speciellt mycket, en kippellängd bort! Utan att han bjöd på godsaker! Han satt bara där med sin fru och tittade på Aili. Med ett par damer som satt mellan honom och Aili. Som drogs till honom som en magnet. Damerna emellan tittade hon inte åt. Aili är en rätt selektiv hund och Matte har inte en susning om vad som får henne att spontant söka upp och ta kontakt med vissa människor och vägra andra kroppskontakt. Olika människor kan få rätt olika bild av vem hon är. Som utställningsomare till exempel. En mycket intressant hund med mycket god kommunikationsförmåga och varierande uttryck. En talande hund mer än många andra. En mångfacetterad hund. Denne man fastnade Aili förbehållslöst för och ville inte lämna honom. Killen som bjöd Aili på Abborre/hamburgare fastnade för Aili och sökte upp henne senare och ställde fram ett fat med vatten! Ingen annan hund hade samma uppvaktning. Många ville veta om Aili.
Hem gick färden på samma gamla väg som lett dit genom skogen. En smal väg med spridda gamla småjordbruk längs den mycket smala och slingriga och numera asfalterade vägen till Rumsättra. En väg som Mattes Mor för drygt tio år sedan benämnde som :"En resa tillbaka till 1950-talet". Hon var då lite drygt nittio år gammal. Sedan dess har endast ett par nybyggda hus kommit upp och då uppförda i gammal stil och väl smältande in i omgivningen. En nostalgitripp och en lisa för själen att uppleva. Något är som det alltid har varit.