Dagen skulle bli solig på förmiddagen, men så blev det inte. Dimman låg kvar och träden gnistrade rimfrostklädda längs Mattes och hundarnas promenad. Det ädre paret som brukat lunka omkring med en "Nuffe" och en ung "Hoffe" har inte synts promenera på mycket länge. "Hoffen" har varit ensam väktare bakom staketet. Så även på onsdagen. Hon kastar sig mot staketet och vrålskäller isket när Matte kommer förbi med de Lapska. Det är i alla fall så som Matte tolkar hennes beteende. Månne det är fel? Både Gázzi och Násti ignorerar henne fullständigt. Modji kanske är den som har tolkat "Hoffens" beteende korekt? Kanske den arma jycken bara är ensam och vill leka? Modji blir överlycklig när Matte tror att "Hoffen" försöker tugga sig igenom staketet under grova skall. Nu släppte Matte ut hela kopplet och stannade upp för att se vad Modji skulle göra. Annars brukar Matte raskt passera med sina hundar, för att inte reta upp jycken mer än nödvändigt. Hennes husse lyckas aldrig få tyst på henne eller kalla in henne. Matte har även hört att hon inte gillar andra tikar numera. Men Modji är som hon är... Hon viftade vilt på hela kroppen, vek bak öronen och rörde sig lågt och inbjudande mot staketet under tystnad. "Hoffen" fortsatte att kasta sig mot Modji och skällde som besatt. Matte lät Modji komma en dryg meter från staketet och där började Modji göra tydliga lekinviter! Modji visste inte hur väl hon ville och då blev "Hoffen" klart brydd! Skällandet avtog och hon släppte staketet och Modji och sneglade upp mot huset. Hennes skrämseltaktik funkade inte på Modji. Eller var det "Hoffens" sätt att ta kontakt? Var Modji heltokig som sökte upp denna ilskna och vaktande hund? Eller visste Modji något som hennes Matte missade? Säg det. Men Modji är en hund som klarar sig i alla situationer - en överlevare!
På eftermiddagen åkte Matte åter till Mormor. Modji fattade ingenting när Matte i stället tog med sig hennes mamma! Alla hundarna får "egentid" med Matte vid olika tillfällen. Mormor sov djupt men vaknade till och ville ha kaffe! Matte serverade och Mormor tappade koppen. Hon blev sorgsen och konstaterade att "det har aldrig hänt förut...". Hon fick i sig lite och somnade sedan igen. Att närma sig slutet av sitt liv i demensens dimmor, är nog mer barmhärtigt för individen, än att med sitt intelekt intakt vara medveten om varje grad av försämring.