Måndag.
En kall morgon med tre minusgrader och is i hundarnas vattenskål. Matte pysslade i stugan under förmiddagen, med sådant som blivit liggande när dagarna tillbringats utomhus i månader. Man förtränger.... Matte städar hellre och rensar och möblerar om utomhus än inomhus. Husse for till Friskis och Svettis och bastade och lät kroppen få slita lite också.
När solen kommit upp ett stycke och temperaturen stigit precis över nollan, begav sig Matte och hundarna iväg även de. Matte greppade gåstavarna och fäste hundarnas koppel i hundförarbältet. Ett bälte från Baggen med expanderande fäste för kopplena. Mycket bekvämt! Halsband och inte sele på hundarna, då sele innebär DRAG för både dem och Matte. Med Matte på skidor bakom, har det varit nomeselar och linor fästa i bältet som gällt. Med dragpunkt vid svansroten på hundarna. Vid hundmöten och andra situationer vill Matte inte ha två hundar i någon form av sele fästa vid sin kropp. Inte ens två små Lapska, som tillsammans motsvarar en riktigt stor hund i styrka. Det förekommer att Matte i olika sammanhang möter förare med stora och tunga hundar i sele som promenadutrustning. Selar som tillåter hundarna att använda all sin råstyrka om de vill, i avvikande riktning kontra sin förare. Som senast på Rimbo marknad, när en tjej med en Rottis gick helt i stå mitt på vägen. Hunden ville ett och tjejen något annat. Så där stod de. Hunden vann i alla fall inte. Inte tjejen heller. Livet med fotgängare och bilar fortsatte omkring dem där de stod mitt i korsningen. Djur är djur och inte alltid förutsägbara. Hur bra lydnad man än anser sig ha. Varför Matte väljer att promenera med sina båda Lapska i halsband av halvstrypmodell. Drar man inte är det inte obehagligt runt halsen och aldrig någonsin kan de råka komma lösa för att halsbandet åker av om de backar, skrämda av något eller dra omkull Matte eller komma lösa för att Matte inte orkar hålla kopplena om hundarna byter riktning av någon orsak. Matte vill ha full koll och inser sina begränsningar vad gäller styrka och balans. Två Lapska iklädda selar orkar inte Matte kontrollera fullt ut helt enkelt. Lydiga hundar förvisso. Men vilka, vem och vad man kan möta på en promenad har man ingen aning om. Matte vågar inte ha dem båda gående i sele tillsammans. Även om det är sele som är vad som gäller för många för närvarande. Hur andra gör lägger sig inte Matte i. Yngre förare med större fysisk kapacitet har andra förutsättningar. Att gå med en hund är inte heller detsamma som att gå med flera. Flockdjur som gör som varandra.
Vildsvinen i skogen runt om orsakade kraftigt drag i kopplena från två Lapska och superstarka hundar för några år sedan. Tappade hundar med släpande koppel hade varit en mardröm. Likså när stigarna delades av en närboende vargfamilj som markerade revir några hundra meter från stugan. Kraftiga ryck i koppel kan uppstå när som helst.
Att möta hundar vars ägare inte kan, inte orkar hålla sin hund kan få ödesdigra följder har Matte erfarit. Ny i området cyklade Matte med Gázzi och Násti fastsatta i cykeln med en "springer". Ett möte med två Leonbergertikar slutade dramatiskt. Matte stannade cykeln och klev av, de två Leonbergerdamerna hade åsikter inför de två små Lapksa och drog morrande till i sina koppel fästa i selar. Varpå föraren slets omkull och skadade sig. Vilket fick henne att släppa båda kopplen och konfrontationen var ett faktum. Matte lyckades hålla sig själv och cykeln emellan de lösa och de fastsittande hundarna och slutet blev gott vad gällde hundarna.
Nu kom Matte stavande i god fart genom området på småvägarna och vidare över i angränsande fritidshusområde, som även det permanentas i rask takt. Helt överraskande kastade sig Aili ner i diket till vänster! Rakt ut åt vänster i full koppellängd och lite till. Med ett himla ryck i expanderfästet i hundförarbältet. Matte stod kvar fint med stavstöd vid rycket, föll inte, men Modji rycktes ur sin bana och såg brydd ut i bråkdelen av sekund. Förvånad var även den katt som osynlig satt och tryckte i det vissna gräset nere i det djupa diket. Katten flög upp ur diket mellan Matte och hundarna. Aili kastade sig instinktivt helt om efter katten - bakom ryggen på Matte och Matte var aningen sen med sin reaktion och sitt rungande NEEEJ! Som byttes till ett för Aili mer överraskande FYYYY! Matte stod pall, Aili stod still och Modji stod kvar. Katten stod på en bergknalle på andra sidan vägen och studerade trion som den försökt gömma sig för. Matte var tacksam över att en bil inte samtidigt passerade. Med sele på Aili, med kopplet bakom ryggen på Matte vete f-n hur detta slutat. En intensiv och explosiv hund med mycket motor. En nyfiken hund. Underbar att jobba med och med goda vallningsinstinkter. Med stort viltintresse och samarbetsförmåga. Här reagerade hon rent instinktivt och glömde bara att hon inte var lös. Att kopplet inte tillät dylika sorkhopp efter katter. Att Matte satt fast i andra änden. Med expander och stavar på sin sida som tur var.
Matte stavade vidare efter att noga ha informerat Aili om det olämpliga i hennes uppförande och Aili tog tydligt åt sig. Blanda inte in mig sa Modji och rätt åt dig sa katten, som satt några meter bort och var publik.
Matte valde bort den längre vägen tillbaka hem genom skogen på grund av halkrisken med alla blöta löv, täckande såphala tallrötter över stigen. Det fick räcka med en kortare sträcka genom skogen och den kändes riskabel nog. "Lövhalka" har i flera dagar stoppat lokala tåg i trakten.
Hem kom Matte och hundarna efter en timme och en kvarts gående i rask takt uppför och nerför branta backar. Powerwalk med några intervallstopp. Vid kattmötet och två möten med samma bebisbärande hundägare med två väluppfostrade Flattar. Fyra balanserade hundar möttes under tystnad, genom att Matte klev åt sidan med de två Lapska och lämnade vägen fri för Flattematten. Inte ett ljud från de statysittande två Lapska damerna. Skvallerträningen har gett resultat.