Söndag.
En dag med sol och med en isande kall och kraftig nordanvind som slet i det mesta! Det blåste småskpik och träden vek sig i skogen. Aprilväder. Det var sju plusgrader men kändes som flera minusgrader. Modji ville ligga utomhus framför stugan men det fick hon inte. Hon och Aili fick nöja sig med uterummet på förmiddagen.
Mitt på dagen for flocken hemifrån, för att titta på när en av träningskompisarna skulle göra ett MH. Besöket inleddes med att Modji och Aili rastades kring bilen och där hade Modji gärna blivit kvar! Mängder med intressanta dofter! Så himla intressanta att Modi lyckades markeringspinka högt mot ett staket, stående med lyft bakben! Precis så som hon brukar göra! Styrkan fanns i benen och Matte blev lika glad som Modji! Som nosade och nosade och gick in en doftvärld med nya och intressanta dofter i en helt ny miljö. Någon promenad var det inte tal om, bara en rastning och en doftupplevelse som mental stimulans för Modji.
Hundarna lämnades i bilen med öppen baklucka och låst grind och ett stycke bakom bilen uppför en slänt, rörde sig människor kontinuerligt på gångvägen mot skogen. Underhållning och sällskap på distans för sällskapliga hundar. I bilen bredvid satt en hund och gläfsgnällde med enstaka andningspauser under hela besöket på några timmar. Att den orkade. Husse och Matte tog en paus och höll hundarna sällskap i lä och åt en macka, innan det var kompisens tur sist av alla. En hel valpkull på tio hundar testades denna dag. Det fick räcka med att studera de två hundar som var kända för Husse och Matte.
Det var en fröjd att se den hund som varit en del av träningsgruppen sedan valpstadiet. Full fart, nyfiken, social, orädd och skottfast. Mycket kampvilja i leken och spökena var ju bara två dolda figuranter. Matte ogillade att man står så nära som tjugo meter från hunden och skjuter och hörapparaterna höll på att explodera när skytten, matte ovetandes, stod mycket nära bakom publiken. Visst stod man mycket längre ifrån hunden och sköt förr ?! Matte minns många MH där man stått mycket längre ifrån och skjutit.
Matte ogillar även att den leksak hunden förväntas vilja leka med under ett MH skall vara av "stocktyp" och jättestor och i samma storlek till en Schäfer som till en betydligt mindre hund. Aili kampar gärna med mjukare, trasliknande saker, men inte alls med något som är stort och hårt och slås i marken framför henne. Varför gör man så egentligen? "Dunk, dunk" precis framför nosen på en helt ointresserad hund? I stället för att dra "kampstocken" svepande längs marken. Föga inbjudande och inte alls intressant tycker Aili. Som ratar även ett spengummi och hellre leker med en repstump. Men helst en tygtrasa. Vare sig det är ett test eller hemma. Man skall kunna slänga med den och ruska den. För övrigt blir det ett uselt och helt ointressant alternativ, när man som icke kampglad hund (oavsett ras) hör att någon gör något intressant på nära håll, osynlig i närheten i skogen. Någon ropar, en hund skäller, lekande barn tjoar eller något smäller. Bedömer man då skottfasthet eller stor kamplust. En jakttränad hund tittar efter en fallande fågel när skottet går. Är den då inte skottfast när den "låser mot skytten". En söktränad hund råkar fånga vittringen från skytten. Roligare än den påtvingade kampleken. En känslig fråga och antalet rutor att fylla i täcker inte behoven för alla olika beteenden. Vilket bedömaren mycket tydligt och noga poängterade. "Jag måste fylla i en ruta men det finns ingen som passar egentligen så jag måste sätta denna siffra" på även andra moment än skott. Här är en kommentar till bedömningen av stor vikt.
När provet avslutats tog Matte ut de båda Lapskdamerna ur bilen innan hemfärd. Modji nosade sig fram längs vägkanten i sakta mak. Markerade på många ställen och njöt av livet! Tillbaka till bilen ville hon INTE gå. Aili var mer allmänintresserad av omgivniningen kring klubben. Många dofter fanns på marken, men även i luften och mycket fanns et att titta på! Hundar överallt!
Hem for flocken med ett stopp för lite inköp, när man ändå var ute och rörde sig i civilisationen. Husse och Matte pratade MH och BPH på hemvägen och är eninga i att ett BPH, generellt sett, passar Lapska Vallhundar bäst. Av nyfikenhet fick Aili göra både och. För tidigare hundar fanns bara alternativet MH. Inte minst skottprovet är mer rättvist mot hunden på ett BPH än på ett MH. Ingen kamplust testas. Bara om hunden reagerar på skott i en normal och vardaglig situation som på en promenad och i stillhet.
Hemma på tomten skrotade Modji sedan omkring lite, innan hon gick viloläge i väntan på middag tillsammans med dottern Aili. Steg för steg går utvecklingen åt rätt håll och Modji reser sig nu utan problem. Hon rör sig lite stelt men utan problem på plan mark och uppför, men nerför trappen smärtar lederna ännu. Knölen på ryggen krymper sakta men säkert.
Modji har en stark vilja framåt!
En dag i sänder.