På fredagen öste/strilade regnet ner i stort sett hela dagen. Blåsten tilltog vartefter från norr och ruggigt var det ute. Matte rastade hundarna i skogen en stund, där de stora granarna gav visst skydd. Då och då regnade det lite mindre och då passade Matte på att vara ute på tomten med hundarna. Resten av brädorna till vindskyddet sågades av i lämpliga längder och Aili ville vara med och titta. Hon ville kolla sågen som Matte drog fram och tillbaka lite närmare och stack fram nosen just som Matte drog till. Morrhåren höll på att bli snaggade, men Aili lyssnade på ett "akta" från Matte och valde att sätta sig bredvid och titta på, i stället för att lägga näsan i blöt. Násti satt också bredvid och höll koll på Matte, medan Modji som vanligt gärnra satt på trappen och hade full koll på allt inom synhåll.
Ett monotont sågande av bräda efter bräda fick tankarna att fladdra lite. Matte har sedan en tid blivit alltmer övertygad om att hon vill ge ridningen en andra chans efter höftoperationen. Allt har gått så bra och Matte som åkt skidor, ridit och simmat vill inte bara kunna promenera utan problem efter tio år med smärta. Matte vill ta tillbaka så mycket som möjligt av sitt gamla liv. Innan det är för sent. Ju äldre man blir desto fortare försvinner tiden. Veckorna är bara måndagar och fredagar och sommrarna är över innan de börjat. Rätt som det är så har mycket blivit för sent. Får man en andra chans bör man ta den. Tidigare generationer fick inte det. De fick halta med käpp resten av livet. Inga nya leder, inga reservdelsmänniskor fanns det då. Bara ett liv som handikappad med smärta väntade.
När regnet tilltog igen och hundarna dragit sig in på glasverandan gjorde Matte slag i saken. Körde igång datorn och började söka. Fann rätt snart och ringde upp det angivna telefonnumret, fast telefon. Där svarade en kvinna och berättade att hon nästan aldrig kunde svara på denna telefon, då hon alltid var ute och ansåg att Matte hade stor tur som nådde henne! Tur skall man ha ibland. Något mobilnummer fanns inte angivet. Denna kvinna kunde erbjuda olika lösningar för att uppfylla Mattes önskan och Matte fick svårt att välja. Valde dock att gå ut lite försiktigt efter nästan tio års uppehåll. En privatlektion, en halvtimmes turridning på Islandshäst är bokad i nästa vecka! Yipiiiii! Matte får lukta häst igen! Ut i skogen på hästryggen. Dagtid finns sedan en ridgrupp för pensionärer som ridit länge. Ett steg i taget! Stallägaren är sjuksköterska och lär kunna anpassa ridningen så att Matte kan gå obehindrat även fortsättningsvis. Matte valde Islandshäst av hänsyn till den utbytta höften. Inte så breda över ryggen och inte så stor fallhöjd.
Matte har nyligen fått ett nytt körkort med samma behörighet som 1967. Matte hade alltså kunnat välja att börja med något helt nytt, som att köra tung motorcykel till exempel! Men att rida känns gammalt och vant och betydligt säkrare. Hästar är dessutom härliga djur och efter att ha haft en egen Fjordhäst i tretto år är saknaden stor.
Matte måste i alla fall prova! Innan det är för sent. Livet består ju faktiskt av mer än hundar, när man gillar djur och natur.