Söndag.
Från stadshund på lördagen, blev Aili en torparhund på söndagen! Hennes Mor och Mormor hade lämnats ensamma hemma några timmar på lördagen och fick nu kompensation med några timmar i "frihet" i den inhägnade skogsbacken kring torpet. Solen sken och temperaturen låg på futtiga två plusgrader under dagen, efter att ha legat så lågt som minus sex grader när familjen vaknade. Här ute, lite närmare kusten, var det nästan barmark och många härliga dofter fanns för hundarna att undersöka!
Vid hundträningarna i veckorna bjuds inga möjligheter för hundarna att umgås. Vare sig tidsmässigt eller vad gäller lämplig plats. Det är inget de förväntar sig. Denna söndag fick i alla fall fyra av dem en möjlighet att umgås fritt! Lapskgrabben K. som inte är en av Nástis söner och som åldersmässigt är i stort sett jämnårig med Aili, kom på besök med sin familj. Meförande gofika! Trevligt!
Aili satte fart på honom per omgående och mycket spring hade de båda i benen! I rasande tempo rusade Aili iväg kors och tvärs mellan tallarna och K. gjorde sitt bästa för att hänga med! Modji fokuserade på att hitta matrester på sin sida av staketet från fågelbordet på grannens sida. Någon rådjursbröstkorg låg inte utlagd nu, däremot rester av en plastförpackning som uppenbarligen var åtråvärd! Förbud mot kryp under fårnätet utfärdades mycket tydligt och det åtlyddes. Varför lägger man ut kött på marken under ett fågelbord?
Násti höll sig i närheten av det fikande sällskapet, självutnämnd som "städpatrull". Frasig fralla och inte mindre frasiga wienerbröd brukar generera en del smarriga fallande flagor för försigkomna att förtära! Solen orkar ännu inte över trädtopparna och bord och stolar flyttades från altanen vid lillstugan till gårdstunet och tillbaka, för maximal värme från solen. En absolut nödvändighet kändes det som, för det intensivt hundsnackande sällskapet i trädgårdsmöbeln. I slutet av februari, med snöfläckar kvar i backen.
Efter några timmars trevlig samvaro för fyra Lapska Vallhundar och deras människor, försvann solen för gott bakom skogen och det var dags att bryta upp. Dörrarna till stugorna hade fått stå öppna för genomvädring och stängdes åter igen. Familjen for tillbaka hem och landskapet blev allt vintrigare. För andra dagen i rad färdades familjen endast några mil iväg från den lilla stugan i skogen. Söderut på lördagen och österut på söndagen. Men ändå gick färden från vinter till vår och tillbaka. Trots endast 45 minuters körtid. Hemma kring den lilla stugan i skogen råder full vinter ännu! Ett snötäcke ligger överallt och på golfbanan går det utmärkt att åka skidor! Dagsmeja och många minusgrader ger fantastiska skidspår med fart i! Tyvärr funkar inte Mattes hand ännu tillräckligt bra för att greppa stavarna. Stukningar tar tid.
Hemkommen begav sig familjen inomhus och tände en härlig brasa för värmande av lite nerkylda kroppar. Hundarna bredde ut sig på sälskinnet och njöt. Husse bar in ved och Matte lagade middag. "Mor ror och Far är rar"! Stod det i Mattes läsebok i småskolan. Vilket en del av er, kära läsare, också minns!