På fredagen väntade Matte med att gå ut till dess temperaturen stigit lite fram på dagen. Vid lunchdags kändes det lagom att bege sig ut i solskenet och inne var en städning light utförd. Ett av Mattes tidigare dagbarn konstaterade en gång, när hans strumpor var försedda med filtsula: "Hemma hos oss har vi bara dammtussar. Du har hunddammtussar!" Matte har en handmålad bit barkpapper på väggen med de kloka orden: Dammtussar kan vara ett bevis på att någon gjort något roligare. Matte har många exempel på sådant som är roligare än att städa. Dessvärre..... Men icke desto mindre slängde Matte ut ryamattan som ligger framför kaminen i snön för rengöring. När den tillbringat några timmar med luggen neråt i snön, vände Matte den rätt och borstade grundligt med piassavan. Hundhår och barksmulor blev kvar utomhus. Hundarna och kaminen står för trivseln i stugan! Men också för nerskräpningen.... Modjis fällning är nu nästan avslutad. Långa täckhår sticker sig fast i mattan fortfarande och måste nästan plockas för hand. Ett hus på plintar med tunt golv kräver mattor på golven. I synnerhet när temperaturen kryper under femton minusgrader.
Stigen i skogen var nyttjad av grannen med sin Wachtelhund. Hans spår är lättlästa. Han går rundan medsols och Matte går den motsols. Avhängigt av olika startpunkter. Dessutom så medför han ofta en vandringskäpp och sticken syns tydligt i snön här och där. Ett rävspår fanns där också. Från vänster, femtio meter upp i skogen, anslöt ett spår som hundarna visade stort intresse för. Matte funderade inte så mycket över det och antog att det var ett rävspår, men med ovanligt stora kliv i den djupa snön. Hundarnas intresse avtog inte. Stigen var täckt i djup snö och fotspår syntes tydligt, men bitvis var det tilltrampat lite mer och bitvis hade från träden nerrasad snö suddat ut spåren. Hundspåren syntes följa kängspåren. De löpte i samma riktning. Men då och då syntes ett annat avtryck mycket tydligt. I samma riktning som Matte gick med Lapskgänget. Inga kängspår i den riktningen. Mattes nyfikenhet var väckt. Dessa avtryck var för stora för att komma från räv kändes det som, men de var mindre än de vargspår Matte tidigare följt. Gázzi var mycket intresserad! Vid den ljungöverväxta stubben var en markering gjord. Där varghanen tidigare urinmarkerat.
Kommen tillbaka ner mot vägen, vek så ett spår av mycket tydligt från stigen. Steglängden var 60-70 cm och fördjupningarna i snön mycket tydliga och ganska stora. Under en gran fick Matte en möjlighet att mäta spårstämpeln med hjälp av hundgodispåsen som referens. Snölagret var där tunnare och fotavtrycket mycket distinkt. Matte bedömde det som 8-9 cm. stort. Större än avtrycken från Modjis framfötter. Hon är minst i flocken men har störst fötter. Spåret ledde upp mot en bergsbrant strax bakom husen. Där fanns samtidigt spår från ett rådjur. Hundarna var mycket intresserade. Matte lyckades kravla sig uppför bergssidan i snön och hundarna följde undrande med. Matte höll emot när de ville sätta fart upp och under andra omständigheter hade Matte uppskattat deras draghjälp. Men nu ville Matte inte få spåret förstört. Tre nosar vittrade högt i luften och de till och med stannade för att rikta nosarna åt lite olika håll och känna av omgivningen. Matte hade känslan av att ett kadaver kunde finnas i närheten.
Spåret ledde vidare bakom husen, på skrå längs berget. Inget kadaver. Det anslöt sedan till stigen där hundarna gjort ett spårupptag alldeles i början av promenaden. Matte vet inte vem hon spårat. Väldigt stor räv? Mindre varg? Eller helt enkelt en hund på rymmen. Snön gör promenaderna i skogen mycket intressantare och väldigt informativa. Det blir lättare att läsa hundarna när man kan se vad de känner lukten av. Inte så detaljerat alla gånger, men man ser att där gjorde de ett spårupptag eller där har ett djur markerat. Man ser när de vittrar ut mot myren, att det går en spårlöpa en bit från stigen. Bort mot andra sidan av myren. Det syns tydligt var rådjuren gått och skrapat fram mossa och bärris. Stigen Matte nyttjar är en djurstig som drygt halvvägs leder in på resterna av en gammal traktorväg, sista biten ner mot vägen. Att det då finns många spår att titta på är kanske inte så konstigt. Återigen rasslade tiden iväg med Matte. Hundarna fick inte bara promenera på en nu hyfsat upptrampad stig. De fick också pulsa i djup snö och klättra i oländig och kuperad terräng med sin nyfikna Matte. Promenaden kom att dra ut på tiden mer än det dubbla i jämförelse med samma runda när det är barmark. Matte har inte för inte bosatt sig ute i skogen.