Torsdag.
Man skall ha tur ibland och det hade Matte på torsdagmorgonen.
Sedan i vintras har maskineriet krånglat. Gåapparaten har kärvat allt mer. Matte har fått svårare och svårare att gå fort och länge med hundarna. Originalhöften och ryggen har spökat. Mattes fantastiska sjukgymnast sedan åratal har jobbat på övertid länge, men har nu gått i pension en bit över sjuttio. Det är som om livet krånglar till sig när en mångårig kontakt med en bra och populär tandläkare eller sjukgymnast abrupt tar slut när de går i pension eller flyttar. Det är inte helt enkelt att komma in som ny patient hos traktens bästa och populäraste. Köer! Långa köer för det mesta. Matte har bekymrat sig mer för att inte kunna ta hand om hundarna på ett adekvat sätt, än den för den bristande nattsömnen. Ständigt ont. Ett ständigt dåligt samvete. Man biter ihop och kör på så gott det går. Så länge det går. Saker måste ju göras i vardagen och slitna leder är inget skäl till att inte röra på sig. Tvärtom. Men det finns gränser.
På lördagmorgonen gick det inte längre. På väg till helgens övning kom Matte inte ens till bilen utan att hänga på Husse.... Men med värktabletter, tänjande, sträckande och ihopbitna tänder, lyckades Matte göra Aili rättvisa och flera figgar fyndades under dagen!
Hemkommen kontaktade Matte en kompis, som nyligen blev hjälpt med ett ryggskott och fick ett telefonnummer. Till den mest populära på orten. En idrottsnaprapat. Det telefonnumret gav respons på torsdagmorgonen i form av ett sms om att messa vari problemen bestod. Efter bara några minuter ringde telefonen. Kunde Matte komma klockan ett? Jaaaaa! Gäääärna! "Ont och kan knappast gå" gav Matte en återbudsplats omgående. Bonntur skall man ha ibland och Matte fick skjuts av Husse som var på väg åt samma håll. En halvtimmes mycket hårdhänt behandling riktade upp en totalsned gammal tant. Inte mycket var rakt där och benen var olika långa. Det knakade i nacken och i bäckenet när kotor knäcktes. I någon yogaställning knölades Matte ihop och vreds på mitten. En ställning som föreföll fullständigt omöjlig, men med hjälp packades Matte ihop till ett förvridet nystan av armar och ben och sedan pressades paketet ihop av naprapatens kroppstyngd.
Efteråt fick Matte veta att hon nu hade två ben som var lika långa, att hon skulle få många blåmärken, bli trött och kanske få ganska så ont. Men nu kunde Matt gå utan att halta så vad gjorde väl blåmärken, trötthet och smärta! Inga nyheter direkt. Ett hopp tändes om att åter kunna gå powerwalks med hundarna! Om att göra bra ifrån sig på lagtävlingen!
Fredag morgon:
Matte har sovit hela natten och inte vaknat av smärta en enda gång. Matte kunde ligga på rygg med raka ben. Matte var utsövd och klev ur sängen och kunde stå på båda benen utan smärta. Snart slipper Matte förhoppningsvis det dåliga samvetet kontra sina hundar. Några behandlingar till så fixar det sig säkert.
