Då vi nu ifrågasätts för att Nástisonen Pirak med C - höfter används för avel en tredje gång på ett år, måste vi förklara att vi inte äger Gátchis Átjájuoksa Pirak och att vi inte på något sätt är inblandade i hans liv och användande för avel.
Pirak är såld och ägs till fullo av en annan person. Vi har inte avelsrätt. Har någon tankar kring Piraks användande för avel kontakta hellre hans ägare och inblandade tikägare!
Pirak har tre kullbröder med A-höfter alla tre. De är sålda och vi har inte avelsrätt på dem heller. Den enda hanhund härifrån som ägs av oss ännu i två år är Gátchis Juoksanáste Mánnu. Han finns hos fodervärd.
Marianne och Larry
GLAD MATTE KUNDE GÅ LÅNGT!
Fredag.
Solen sken och det var fem grader och Matte längtade ut! Det blev en längre hundpromenad än Matte planerat. Benen liksom bara gick och gick och det gjorde inte ont någon stans. Inte träningsvärk heller. För många låter det väl inte så märkvärdigt, om det är hur det alltid brukar vara. Man går liksom bara på, utan att fundera så vidare värst mycket. Tar för givet att det skall funka. Med slitna leder blir livet mer begränsat vartefter och i många år har Mattes promenader med hundarna kortats ner gradvis. Med en ny höftled har de de senaste månaderna bara utökats. Men träningsvärk har ibland begränsat. Nu var det inget som begränsade och stegen löpte lätt. Det behövs inte så mycket för att man skall känna lycka ibland.
Matte och hundarna gick på den gamla traktorvägen som sedan sist blivit betydligt mer lättframkomlig. Inte bara lera och djupa gropar. Grus hade använts och det tackade Matte för. Inga geggiga hundar. Bort till gården med stallet bar det, för att låta Aili träffa hästar igen. Senaste besöket här var med elmoppen, som Matte använde för långpromenader innan och efter operationen. Nu kunde hon gå på egna ben. Násti och Modji är vana vid hästar och ägnar dem ingen uppmärksamhet. Násti växte upp med en Fjordhäst och satt gärna på hans rygg. Modji har vant sig och Aili skall vänja sig. Man får inte skälla på hästar! Så då gjorde inte Aili det och visade att hon förstått att de inte är farliga och inte bryr sig om henne. Ett bra kvitto på att denna träning fungerat trots Mattes tidigare handikapp.
Promenaden gick vidare genom ett angränsande område och bort till en av de tre sjöarna. Där njöt Matte av utsikten och hade svårt att få hundarna att förstå att de inte fick springa lösa på udden, så som de brukar. Isen var så tunn så tunn! Den höll på att gå upp och Matte ville inte riskera att framför allt Aili skulle rusa ut och gå ner sig. I stället istränade Matte med Aili vid strandkanten på olika ställen, för att hon skall få samma kunskap som de äldre hundarna som tränats på samma sätt. Beroende på läge var det tjockare is på några ställen. Is som inte krasade när Aili trampade på den. Matte satte ner foten och trampade till och då gjorde Aili detsamma. Om det krasade klev hon tillbaka upp på stenhällen. Om det inte krasade provgick hon försiktigt, ett steg i taget. Men kopplad och säkrad. Träning.
I viken vid sandstranden låg isen tjockare och första badet kändes avlägset, trots att solen glittrade i öppet vatten mitt ute på sjön. I sommar skall Matte bada här med sina hundar!
Efter två timmars underbar hundpromenad var Lapskflocken tillbaka hemma. Solen fortsatte att skina och som mest blev det sex grader. Matte tog en paus med kaffe och tidning och hundarna bredde ut sig bredvid soffan vid vedbodväggen.
Matte fortsatte sedan omplanteringen av växter som skall vänta på ny rabatt i pallkragarna. Inga potatisar i år alltså. Helt lätt var det inte då jorden var frusen på ytan efter en natt med många minusgrader. De täcktes sedan med fiberduk då växtligheten kommit igång lite för tidigt för läget.
Aili drog sitt strå till stacken och grävde åter upp nyplanterade växter på annat håll....
Matte lyckade ensam släpa ut den mycket gamla och tunga trädgårdsmöbeln i massivt trä, som ett vårtecken innan hon gick in.
Efter en hel dag ute i friska luften, somnade hundarna i sina bäddar direkt efter middagen.