Lördag.
Stormen drog in över södra Sverige och drog vidare. Vid sidan av hamnade Stockholmstrakten, men en släng av sleven blev det icke förty. Blåsigt var det. Väldigt blåsigt och stormbyarna vek skogen. Soptunnor slogs omkull där de stod utdragna i vägkanten inför fredagsmorgonens tömning. Grillar kvarlämnade utomhus fick både fötter och vingar och hamnade havererade långt ute på gräsmattor. Matte hade tagit med sig sina hundarn ner till byn för en långpromenad där inga träd skulle kunna kunna fallla över henne. Hemma i skogen kantas vägarna av träd i varierande skick och storlek.
Inledningen av promenaden, mellan villor och vidare förbi en stamfastighet med en uråldrig och döende allé, kändes riskfylld minst sagt. Åtskilliga jätteträd var döda och torra och ilsket rödmarkerade för att sågas ner. Grenar låg på marken. Nerblåsta. Matte skyndande på stegen och tittade uppåt, när vinden tog i rejält i byarna. Just på denna sträcka närmast samhället fanns det väldigt mycket att lukta på för hundarna, som alls inte ville skynda på! Lukta här! Lukta där! Pinka både här och där. Matte drog i kopplena och ville vidare. Ut i öppna landskap och bort från hus och träd och tätt med doftmarkeringar från närboendes hundar!
Det vinande ljudet från vinden överröstades av det tröttsamma brusande oljudet från E18 Norrtäljevägen. En bro över motorvägen måste passeras, innan det öppna, bördiga landskapet utmed Långhundraleden mot Uppsala tog vid. Den smala grusvägen slingrade sig vidare västerut och bort från samhället Brottby intill Garnsviken, förbunden med Östersjön i Åkersberga. Här började den gammla farleden för vikingarnas båtar till Uppsala för mycket länge sedan. Matte gick med vinden i ryggen mot Uppsala. Även om tanken inte var att gå hela vägen dit. Men vägen var densamma som vikingarna tog och ett litet stycke framöver skymtade Sjökullarna intill Vada kyrka! En plats som alla skolelever i trakten besöker, då det är en historisk plats i bygden.
Matte traskade på och njöt till fullo av promenaden som bitvis kantades av beteshagar, där ungtjurar hade det relativt gott i lä i sluttningar mot väster. Sin sista tid i livet fick de i alla fall ha det till synes gott, innan de blev mat på ortsbornas bord. Lokalt producerad mat från Husa gård. Dima kunde inte sluta titta och nosen jobbade på högvarv! Den mer luttrade Aili brydde sig mycket mer om vad som fanns att lukta på längs vägkanten. Här går många på promenader med eller utan hundar. Dock inte denna väldigt blåsiga dag. Matte stannade upp och njöt av omgivningarna åtskilliga gånger, vilket gav hundarna många möjligheter att njuta av promenadens alla dofter. Ett havsörnpar dök upp och himlen fylldes av skränande flyende kajor.
Klicka för större bilder.
Komna bort till den ståtliga gamla ladugården vid Husa, kände Matte att det var dags att vända om och ta sats mot den ostliga vinden på hemvägen över fälten. Medvind bort och motvind hem. Stor skillnad. Matte fick bitvis ta spjärn mot vinden i byarna. Hundarna gick med låga huvuden där de stångade sig fram när vinden tog i. En ensam man kom gående över fälten men i övrigt var det folktomt. Vägen har en bom och bilar slipper man möta här. Matte stannade upp på bron över motorvägen och läste mer noga vad som stod spraymålat på räcket intill några rostiga marschallburkar och välta gravljus. "Älskar dig bror", "Kommer aldrig glömma dig bror du är the King". Någon har mist livet här för länge sedan. Natten till lördagen miste en annan kille livet inte så långt härifrån. En bil i hög fart voltade. En nittonårig passagerare dog. Tragedierna avlöser varandra numera.
Matte och hundarna var snart tillbaka i verkligheten. Tillbaka i samhället. Tillbaka vid bilen efter två timmars blåsig njutning i ett öppet kulturlandskap med en historia. I bilen väntade en välbehövlig kexchoklad. Inga dyra energidrycker eller proteinbarer.
Matte njuter av och är tacksam för sina båda höftproteser som möjliggör sådana här promenader. Att var sjuttiofem nu och för femtio år sedan är sannerligen inte detsamma.
Fler bilder finns på Instagram och FB.