Söndag.
Lapskflocken lever isolerad ute i skogen mest hela tiden. I helgen kan man prata lite på avstånd med någon granne som besöker sin fritidsstuga, men i övrigt levs livet rätt ensamt och isolerat dag efter dag, sedan några månader. Stockholmsregionen är hårt drabbad av Covid-19 och ändå håller folk inte avstånd när man befinner sig bara två personer på en stor yta, för att handla några blommor utanför en butik, med betalning utomhus. Märkligt och bedrövligt tycker Matte.
Man möts utan avstånd trots enorma ytor för att kliva lite åt sidan vid uteserveringar, man lever på som om ingen pandemi existerar eller har existerat och den personliga ansvarskänslan hos många yngre saknas totalt. Även äldre för den delen. Som inte har ändrat sina vanor på minsta sätt och besöker två olika butiker dagligen - för det brukar man göra.
Enligt uppgift trängs man på som vanligt inne i Stockholm och då lär smittan spridas länge än. När siffrorna för hur många som har antikroppar i nuläget i Stockholm är så oerhört mycket lägre än förväntat. Den svenska strategin har gått ut på att alla har ett personligt ansvar. Men när inte alla har en känsla av ansvar för kollektivet utan bara för det egna jaget, fungerar det uppenbarligen inte. Alla håller inte alls avstånd och då har man inget annat val än att hålla sig undan när man tillhör en riskgrupp. Tydligen.
Matte och Husse tog med sig hundarna till en golfklubb, där man gett ett löfte om att få beställa lunch via telefonen med servering utomhus, för att slippa gå in och mingla med många. Parkeringen var knökfull och överallt rörde sig människor i grupper och enskilt. Avstånd fick man se till att hålla själv, när de yngre och odödliga bara gick rakt på och tätt inpå visade det sig. Det perfekta bordet för två gamlingar med två hundar hittades alldeles för sig själv vid sidan av. Mat beställdes, åts och betalades och sedan kom det regn som inte alls skulle komma denna dag. Mörka moln hade hopat sig och dragit undan utan att läcka, men nu kom en liten skur trots allt. Bonntur skall man ha och vägen tillbaka til bilen, under höga tallkronor, kunde promeneras i lugn takt utan nämvärd väta.
Att Modji och Aili uppskattade denna lilla utflykt, där de fick studera nya dofter och se väldigt mycket folk var uppenbart! De låg under bordet och studerade omgivningen under måltiden och de höll knappt styrfart och fick bestämma tempot längs gångvägen. När flocken nådde parkeringen saktade Modji av än mer och släpade benen över asfalten. Hon såg ut som en oerhört gammal och trött hund! Hon signalerade med all önskvärd tydlighet att hon helst av allt ville vara kvar vid golfklubben med allt folkliv och alla spännande dofter! Modji ville inte alls åka hem till isoleringen och karantänen i skogen. Dötrist är det när det är folktomt och händelselöst tydligen, i jämförelse. Även hundar har åsikter om livet med social distans. Matte skulle just berätta för Modji hur enormt lyckligt lottad hon är som är hund i Sverige och inte i något annat land, där hundar bara får/fått gått ut på toaletten en gång varje dag, när hon tog ett spänstigt språng in i bilen.
Hem for flocken och i kvällningen hittade Modji en meningsfull uppgift i det egna reviret och kände sig betydelsefull och lycklig. Ett stycke bortåt vägen gick en person längs sitt dike och grejade med något när skymningen föll. Detta uppmärksammade Modji, som gick in i väktarrollen. Personen gick hukande längs dikeskanten i riktning mot Lapskreviret och det visade Modji tydligt att hon ogillade! Reviret var hotat och till slut var hon tvungen att ge skall vid den yttersta gränsen och staketet mot granntomten. Då befann sig personen snett emot Lapskreviret och alldeles för nära för att Modji skulle vara bekväm med situationen. Modji skällde ihållande som en skallmarkering för att påkalla Mattes uppmärksamhet, vilket hon uppskattade mycket och berömde Modji vid övertagandet av ansvaret.
Det visade sig vara någon som tog vatten i diket och pytsade detta över halvtorkade tallplantor, som glest grävts ner i rad längs den tomt som skulle användas som byggupplag. Modji är liksom övriga omkringboende både observant och aningen skeptisk till allt som försiggår här. Olika människor rör sig här och ingen vill ha kontakt med grannar. Kontaktförsök har gjorts men inget gemensamt språk finns. Modji har åsikter om dem som rör sig här. Aili bryr sig inte och överlåter åt morsan att vakta kontra just detta objekt. Ailis uppgift är att ha koll på alla skogens djur och alla hundar runt om. En bra fördelning mellan de två verkar det vara, när Modji håller koll på de tvåbenta och Aili på de fyrbenta runt reviret.
Var rädda om er och fortsätt hålla avstånd och åk inte till Stockholm där folk trängs som vanligt, pandemi eller inte.
