Måndag.
En stilla dag. En grå dag med hög luftfuktighet och några plusgrader. Matte har inte gått i skogen under hösten, men har längtat ut! Orsaken har varit osäkerhet på balansen. Efter att ha tvingats ta sig ur bilen över förarplatsen, när bilen blivit inparkerad på Rosella på väg hem från Mariehem i september, har båda höftproteserna oväntat gett sig till känna. Den akrobatiska övningen var inte kompatibel med en åtta månader gammal höftprotes och den äldre protesen sympatireagerade. Det blev för mycket vridning och en feg Matte har inte vågat gå i den kuperade skogen med våta löv. När balansen känts opålitlig vid belastning av ett ben i taget med nivåskillnader. Kirurgens sista ord i april, vid återbesöket, har ekat i skallen: "Ramla inte!" Sagt med emfas. En god balans sitter inte bara i balansorganet i örat. Det hänger mycket på muskler och koordination, benstyrka när man åldras. Det gäller att hålla igång för att inte ramla. Men blir man osäker är det lätt att bli sittande. Om man inte är hundägare. En balansfråga således. Våga men inte vara dumdristig alltså.
Nu har styrkan kommit och därmed balansen och Matte tog med sig Modji och Aili ut för en långpromenad. På tvärs över alla bergåsar i rakt nord-sydlig riktning. Hemifrån och rakt västerut, över till byn Lövsättra, en annan golfbana och Gamla Norrtäljevägen. Från en bergplatå och ner till lägre nivåer i en dalsänka och ett igenvuxet flöde förbundet med den gamla Långhundraleden mot Uppsala på Vikingatiden. Matte gillar historiska vingslag runt öronen när hon går.
Stormen Alfrida gjorde sig påmind längs hela denna skogspromenad med hundarna. I backen upp på berget, rakt över vägen hemifrån, ligger en stor gran rakt över stigen. I sällskap med den rotvältan hänger ytterligare flera stora träd halvvägs på väg ner, över stigen. Man får gå runt. Upp på berget kom Matte och hundarna och här är sikten god över bergplatån med vitmossa och glest vuxna tallar. Ljust och vackert! Men för att komma vidare västerut måste Matte sedan ta sig nerför en brant bergsida, dock inte så hög och här gäller det att inte ha två kopplade hundar som draghjälp före! Matte gick på skrå, ett steg i taget, och sökte fäste och stöd i enstaka trädstammar att ta emot sig mot. Mycket snart kom nästa långsträckta bergrygg att ta sig över. Likt stora valar ligger de sida vis sida och geotypen med sprickbildningar mellan bergryggar har ett särskilt namn som Matte har glömt. Långsträckta sjöar i sprickbildningarna är typiska. Sonen geovetaren vet och har berättat. Lapskflockens lilla stuga ligger i en sådan sprickbildning mellan två bergåsar.
Matte och hundarna kom ner till den myr som ger landskapet en norrländsk karaktär och gick i myrkanten vidare, för att så småningom komma ner i gammal granskog nedanför bergen. Här tog en gammal traktorväg vid, ledande ner mot byn. Förbi det jakttorn som numera är ett begynnande plockepinn och omöjligt att ta sig upp i som tur är. Genomruttet! Här kunde hundarna berätta om vilt i närheten och intill en bäck som snirklar längs den behagligt mjuka och lättgångna vägen, mellan de höga granstammarna, låg en vargriven älgkalv en vinter för några år sedan. Här såg Matte tidigt tydliga vargspår i sanden längre bort, när en vargfamilj hade bildat revir under några år. En varghane dödades för övrigt här i närheten i trafiken i söndags, så kanske finns det åter fler här nu. Neråt bar det i en långsträckt lutning och snart skymtade de forna åkrarna i byns utkant. Nu till största delen omdanade till saftigt grön golfbana. Byn har för övrigt vuxit markant med stora nybyggnda villor på små avstyckade tomter. Golfbanenära och nära motorvägen till Stockholm. Värdefull mark för annat än odling numera.
Matte och hundarna tog en sväng ut på golfbanan, men här fick hundarna inte vistas lösa. Mycket tydliga spår visade att vildsvinen alldeles nyligen varit ute här i kanten och bökat upp grästorven tyvärr. I det våta gräset kunde man se exakt var de rört sig framåt, i form av ljusare linjer där de släpat fötterna och med jämna mellanrum hade de kört ner sina trynen djupt i den våta jorden. Lättspårat minst sagt!
Härifrån vände Matte och hundarna åter in i skogen. Tillbaka hemåt upp och nerför två bergåsar. Föra att efter knappt två timmar återvända hem. Nu fick Aili springfnatt! Nu var hon lagom uppvärmd och inspirerad att jaga morsan Modji! Fullständigt sjövild blev Aili när hon släpptes lös på tomten! Så enormt mycket uppdämd energi fanns där efter att ha gått kopplad och insupit så oerhört många dofter i skogen och på golfbanan. Nu pyste det över och Modji skakade på huvudet åt dottern sin. För hennes del var det alldeles lagom, om hon nu bara kunde få lite fika! Vilket hon fick när Husse kort senare kom hem från sitt gympass med bastu. Ett stort och mycket hårt hundkex var mottogs väl av de båda Lapska, som slog sig ner framför braskaminen för eftermiddagsfika.
Efter en dag med högrevsburgare till middag blev det åter vegetariskt och Matte lät sig inspireras av vad hon hittade i kylen. Vilket blev jättegott! En skivad morot blandades med en stor skivad broccolistjälk, en skivad gul lök och lite skivad vitlök och frästes i olivolja och mycket curry, samt en halv buljongtärning (umami). Vatten slogs på och så fick det puttra ihop i lite vätska till det var mjukt "al dente" men inte sönderkokt. När det var reducerat och all vätska borta rördes fyra ägg ner tillsammans med det sista "hacket" av en bit parmesan och allt blandades väl. Detta serverades med resten av smetanan från häromdagen och strimlad röd paprika. Det blev väldigt gott och kändes även nyttigt.