Torsdag.
Dagen tillbringades i vila. Det var varmt men inte för varmt och tjugo grader uppskattades av två- såväl som fyrbenta, med lite kylande blåst. Matte ägnade sig åt trädgårdsarbete light och frisserade sina penséer för ett långt och lyckligt liv. En del klarar sig hela sommaren med lite vård och det är sparade pengar och fulla krukor och lådor. Jobb som kunde göras sittande i sol alternativt skugga och som sparade rygg och ben.
Hundarna var båda nöjda efter allt spring under sök på stora ytor och i stora högar kvällen innan. De valde olika viloplatser under dagen, ute eller inne allt efter egna önskemål, då dörrarna stod öppna hela dagen.
På kvällen hade temperaturen sjunkit till sjutton grader och Matte tog en cykeltur i området,med nu pigga och alerta hundar! Andra hundägare hade också pigga och alerta hundar så här dags och hade gett sig ut på vägarna. När Matte passerade en inhägnad tomt neråt vägen kom en liten skällande kille som en kanonkula mot staketet och Aili som nu löpt i en vecka tvärstannade! Varpå Modji måste stanna även hon och Matte, som inte hade så hög fart men är stel och öm i kroppen satte ner vänsterbenet alldeles för hårt och snabbt i asfalten för en behaglig känsla. Smällen i lederna blev hård och ont gjorde det hela vägen nerifrån och upp. Aili gjorde som hon blev tillsagd och fortsatte FRRAMMÅT! Killen på andra sidan staketet stod kvar och gafflade länge och Matte var orolig att han skulle komma på att baksidan mot skogen inte är inhägnad. Det gjorde han inte. Han är inte en Lapsk Vallhund.
Matte cyklade vidare i lagom travtempo för hundarna, längs den skuggiga asfaltvägen. Hundarna tittade bakåt, där kom en bil i hög fart mot cykeltrion. Matte klev åter av cykeln lite abrupt och inväntade bilen. Uppspetad längs vägkanten med hundarna hårt hållna. Vilket bilföraren naturligtvis såg. Men avstod från att visa sina avsikter och medan Matte och hundarna inväntade bilen, svängde den i hög fart in på infarten närmast Matte, cykeln och hundarna. Det är så man gör numera. Överallt. I rondeller och hemma på småvägarna. Hänsyn verkar vara ett ord taget ur bruk. "Vad jar du med att göara vart jag skall?" Typ.
Matte och hundarna kom igång igen och fortsatte in på en grusväg. Där rullade det på fint faktiskt! En ensam hund brukar skälla grovt uppifrån ett osynligt hus. Ingen bil syns någonsin och stället förefaller igenvuxet. Månne hunden bor där ensam? Den kom inte nerrusande från berget och det var Matte tacksam för.
Tillbaka ut på asfalten bar det och i svagt motlut hemåt. Draghunden Aili satte fart och drog cykel, Matte och nästan Modji! Nu ville hon springa fort! Långa språng längs vägen hem! Runt kröken fanns förklaringen. En Labbekille, som utan koppel gärna ville umgås med löptiken som nyligen sprungit förbi. Grabben kopplades men gick inte att få med i rätt riktning och Aili kom gärna till honom i stället. Ännu ett stopp med cykeln blev det. Labbehussen föreslog att Matte skulle cykla förbi när han kortat in kopplet, men Matte fegade och avstod. Vägen är sannerligen inte bred och Aili var lika intressrad av grabben som han av henne! Då gick Labbehussen vidare framåt vägen med sin hund. I samma riktning som Matte var på väg.... Så nu kunde Matte inte annat än traska efter, ledande cykel och med hundarna dragande framåt. Inte så bra. Matte ropade och bad Labbehusse stanna upp så att Matte med sina hundar kunde passera lugnt gående, för att sedan cykla vidare. Matte fick som hon ville så att Aili och den intresserade killen fick avstånd emellan sig. Att åter äntra cykeln var nu lättare sagt än gjort. Proteshöften funkar finfint, men inte grannhöften som är slitet original. Stelt och ont och krångligt blev det nu, men tanten bet ihop och kom vidare efter alla dessa stopp. Gamla U-formade damcyklar är bra mycket enklare än V-formade att kliva av och på när lederna stelnar.
Nu fick både Matte och hundarna fart och raksträckan den sista biten såg hinderfri ut. Skönt! Dock måste Matte dämpa Ailis dragiver för nervarvning sista biten.
När man inte kommer upp på hästen längre får man ha en stegpall att kliva på. Länga stiglädren och kanske få en rumpknuff. Men när man inte kommer upp på cykeln längre?! Ve och fasa för den dagen. Som äldre upplever man en sorg över saknade förmågor. Matte minns sin egen mamma när först skidorna och sedan cykeln fick lämna hemmet, efter att ha stått omotionerade ett par år.