Lördag.
En dimmig dag med hög luftfuktighet men inget regn. Helt stilla och fem plusgrader. Matte gav sig iväg mitt på dagen för att njuta av vädret och för att ge hundarna och sig själv en rask promenad på den närbelägna golfbanan. Matte stavgick och hundarna låg i trav en stor del av tiden. De fick stanna och nosa när de ville och Aili sökte upp fjolårsgräs för att jaga sork. Matte stavade på och hundarna sprang ikapp. Regeln är "inom synhåll och aldrig större avstånd än 25 meter". När hundarna låg före var Aili den som höll ihop flocken! Berättade för Matte när Modji blev kvar för länge. Stannade och väntade in Matte och Modji om hon råkade komma lite långt före. Stundtals låg flocken på rad i bredd likt en skalllgång i rörelsen över gräsytorna. Matte i mitten och en hund på vardera sidan med perfekt avstånd för en skallgång. Vallhundarna har det i sig.
Matte stannade upp då och då för att fota och vandringen blev en intervallträning, med långa effektiva steg och puls varvat med vila. Plötsligt signalerade hundarna att flocken inte var ensam längre. Matte spanade i fjärran men såg ingenting. Dimman var inte tätare än att sikten var tillräcklig för att upptäcka något som rörde sig inom synhåll. I skogen runt om har en grupp hjortar blivit stationär de senaste åren och mycket spillning fanns på delar av golfbanan. Modji och Aili pekade till slut ut två svarta siluetter mot skogskanten. En person med en hund ett gott stycke före. I en helt annan riktning. Matte bär synliga kläder och hundarna varselskynken för synlighet på långt håll av ett flertal olika skäl. Bland annat för att informera andra hundägare på promenad, om sin och de Lapskas närvaro i god tid. För allas skull.
Bäcken från skogen och ner till den uppdämda sjön intill klubbstugan fångade hundarnas intresse. Här forsade nu vattnet som den värsta vårflod och skummade med virvlar och små fontäner uppstod där flödet bromsades upp. De valde att stanna till och titta närmare och då fann de smakligt grönt gräs intill det strömmande vattnet. Framför allt Modji blev betande här länge! Matte fick ett fint tillfälle att fota hundarna i det fantastiska ljuset.
En märklig syn mötte nere vid den lilla sjön, i form av flytande växter uppryckta med rötterna och på stranden låg en öppnad flodmussla?! Vattnet var rödbrund närmast stranden vid bäckens anslutning. Nyfiken Matte måste kolla närmare med någon som kanske har ett svar.
Med frisk luft i lungorna, nöjda hundar, laddade batterier och ett gott samvete återvände Matte hem.
Innan middagen hade Matte hunnit baka en jultårta och griljera skinkan. Duktig kände sig Matte när hon sedan somnade i fåtöljen, trots att programmet på Kunskapskanalen var mycket intressant. Om Orkneyöarna och deras forntida historia. Slutet missade Matte tyvärr.
Att kunna vistas ute med sina hundar lösa levande hundliv, skänker Matte stor tillfredsställelse! Det är underbart att se dem röra sig flytande fram över de stora ytorna och se dem själva välja när de vill stanna och nosa, jaga sork eller fortsätta i Mattes sällskap. Utan påverkan av någon. På den här dimmiga och magiskt lunga och tysta promenaden styrdes inte hundarna av några kommandon. Ingen träning. Bara några önskemål om att de skulle stanna upp så att Matte hann fota.
