Måndag och vardag igen. Husse är tillbaka på jobbet. Tillsammans med en hel del till, som varit lediga sedan Midsommar. Det märks här i området, så tillvida att trafiken åter är koncentrerad till tidig morgon och sen eftermiddag. Hela Lapskfamiljen har antagit en grådammig ton och även deras omgivning. Huset har en nu en gråröd ton, fönstren är belagda med en tydlig grå hinna och i värmen står fönster öppna och dammet letar sig in. Växterna är grådammiga, trädgårdsmöbeln har en smågrusig yta, Mattes ögon svider, halsen svider och i lungorna är det dammigt. Matte är inte förkyld. Násti som gärna ligger på gräsmattan har nysatt päls, som lik förbaskat är matt i jämförelse med Modji som ligger på trappen. Längre bort från vägen. Detta är inte kul!
Varför är det så här? Jo, i området är det grusvägar och utanför stugan är det en raksträcka. Tidigare har vägen behandlats med miljövänligt dammbindande medel gjort på kokiss. Brunt vatten med konstig lukt, men effektivt! Nu finns ingen vägansvarig och då är det så här det blir. Avgiften är densamma för de boende trots bristande skötsel av vägen. I området råder hastighetsbegränsning till 30, vilket ett väldigt litet fåtal följer och på raksträckan här förbi går det fort. Dammolnen som rivs upp är enorma och inte ens mer högt liggande hus förskonas. En mycket kraftig vind hjälper till med dammspridningen och regelrätta virvelmoln uppstår i vinbyarna. En joggande granne fick ett utbrott när han sprang förbi i helgen: " Dom jävlarna saktar inte ens in när det kommer en person gående på vägen!!! De är ju helt jävla dumma i huvudet!" Husse och Matte instämmer. Det är inte kul att vistas vare sig på eller intill vägen nu. Dessvärre går vägen intill huset. Hänsyn. Skall man behöva be om det?
På måndagen tog Matte med sig hundarna upp till sjön och hoppades på att ingen annan var badsugen i den iskalla nordliga vinden. Hundarna fick vistas lösa utmed stränderna och skuttade omkring på klipporna med glädje. Till Modjis besvikelse kastade inte Matte några pinnar varje gång Modji förväntansfullt ställde sig och väntade i vattenbrynet. Skällandet måste dämpas. Förväntansskall. Skallen skall inte framkalla en kastad pinne. Bara om Modji är tyst kastar Matte en pinne som Modji då kastar sig i vattnet och simmar ut och hämtar. Vid den lilla sandstranden tog Matte med sig hundarna ut i vattnet så långt det gick att gå utan att blöta kortbyxorna. Kopplade hundar som tvingades blöta ner sig ordentligt och simma en stund. Avdammning! Sedan var även Nástis päls glansig och fin. Därefter kastade Matte lite pinnar till båda hundarna och då blev de glada! Så glada att de började skälla igen.....
Matte körde lite passivitetsträning där på stranden. En fin bänk finns att sitta på och hundarna tvingades ligga stilla och vila. Inte kul. Tyckte inte Matte heller. Den iskalla nordan piskade vågor rakt in mot stranden och det var inte konstigt att inga barn var här och badade. Byarna var kraftiga och träden vek sig. Det tog i så Matte trodde hörapparaten skulle blåsa ur örat! Men två Lapska tyckte att det var ett utmärkt badväder. När hundarna varit passiva så länge att de kopplat bort pinnhämtandet rusade Matte upp och kastade en liten pinne rakt ut i vattnet. Mot vinden. Två hundar rivstartade och rusade ut i vattnet. Förbi pinnen som inte kom längre än till strandkanten....... Snopna hundar stod ute i vattnet och undrade. Då kom så klart skallen igång igen och en väldresserad Matte ville gottgöra hundarna för blåsningen och kastade en pinne till. Då själv stående ett stycket ut i vattnet för att få ut pinnen ett stycke. Matte har alltid varit en usel kastare och valdes sist när det skulle spelas brännboll. Hundarna förstår varför.
Med blanka och fina pälsar kom hundarna hem och Násti placerade sig på favoritplatsen nere vid staketet. Det dröjde inte länge förrän det första stora dammolnet vällde in över tomten......
Husse valde att förlägga kvällspromenaden med hundarna till skogen. Ett klokt beslut.