Söndag.
Matte hade lovat att fota en frånvarande grannes infart, avseende is och snö och möjligheten att ta sig upp till ett högt beläget hus för ett besök. Mitt på dagen iklädde sig Matte sina snökedjeförsedda kängor, tog med hundarna och gav sig iväg på promenad. Ja, klädseln bestod av mer än kängor! Det var svårt att gå! Det var snorhalt! Även med de vassa hakarna i snökedjorna. Precis som Husse sagt efter morgonrastningen av hundarna i skogskanten. Man måste gå i kanten av plogvallen eller mitt på vägen där den var helt plan, för att inte riskera att halka i sidled. Två passerande bilar kröp fram längs vägen och en av dem gled, icke förty, åt sidan rätt somdet var! Inte ens styrfart. Dimas håriga tassar gled även de på isen. Längre än bort till brevlådorna behövde Matte inte gå som tur var, då fastigheten ligger snett emot. Foton togs och skickades för att avråda från besök.
Tillbaka hem valde Matte en annan väg. Det gick bra så långt.... Matte vågade inte bege sig hemåt på isgatan efter utfört uppdrag. Det fick bli vägen genom skogen vid sidan av i stället.
Till en början kändes det rätt våghalsigt att ge sig ut över en öppen yta på väg mot skogskanten även det. Här hade några gått när det var töväder och djup snö. Fotspåren hade nu frusit och töade igen och det var djupa hål och höga knölar att ta sig fram över. Halvfruset. Det ömsom bar och brast och fallrisken var stor! Båda hundarna kommenderades "BAKOM"! Matte behövde ingen draghjälp framåt! Dima gick med hög nos och vittrade intensivt mot skogskanten där rådjuren håller till. Kommen till ett öppet och brett dike var Matte på väg att ge upp och vända. Kanske skulle hennes ben räcka till för ett jättekliv över - eller inte. Det var djupt vatten i diket. Hoppar Matte så hoppar hundarna och draget mot skogen var rätt påtagligt. Matte satte sina hundar på "KVAR" kommando med kopplena liggande på marken. Tog jätteklivet och just då valde Dima att göra Matte sällskap! Han hoppade högt och långt och fort och knuffade till Matte i farten. Bussigt! Aili satt snällt kvar med en talande blick! Matte blev faktiskt fly förbannad på Dima som varit ohörsam och dessutom prioriterat en viltvittring före Matte! Han visade inga tendenser till att vilja dra iväg vidare - men han skulle ju SITTA KVAR!!! Inte heller passera Matte och riskera att knuffa ner henne i vattnet.
Matte kallade in Aili, greppade hundarnas koppel och stapplade vidare. Skogskanten var nära nu och även Aili berättade att det fanns rådjur i närheten. Eller möjligen vildsvin, som också håller till här. Under de stora gamla granarna hade det inte kommit ner lika mycket snö som där det var öppet och här var det väsentligt mycket lättare att gå! Matte gav efter på båda hundarnas koppel och tog sig uppför på högplatån med höga tallar. Här var det mera snö och skrevor var snöfyllda och syntes inte. Matte försökte hålla sig till den stig som nu inte syntes, men där Matte kände till underlaget. Bättre än såpad isgata var det i varje fall!
Så småningom bar det långsamt neråt igen och med allt större och tätare träd, tack vare att tallar ersattes av granar, blev det snöfattigare och mer lättgånget. Snart skymtade det egna reviret och stugan mellan träden där nere vid vägen. Det blev en rätt skön promenad trots allt och med facit i hand och Matte är tacksam både för sina rejäla broddar och tillräckligt god balans. Dima fick aldrig Matte på fall i det breda och vattenfyllda diket, där han prejade Matte!
På väg ner från berget och skogen. På bilden nedan kan man skymta vägen och stugan. Snart hemma! Två korta filmer från promenaden ligger på Instagram.
Klicka för större bild.
