På tisdagen blev den längre promenaden, som Matte ställde in på måndagen, av. Inga hotande regnmoln! Solen sken från en klarblå himmel hela dagen! Matte har ingen stegmätare och ingen mer tekniskt avanceerad pryl än en batteridriven armbandsklocka med på promenaderna. Inte ens en mobiltelefon. Matte fortsätter som hon brukat när hon hundpromenerat, ridit och åkt skidor, använder klockan och kollar hur länge hon hållit igång sig och djuren.
På morgonen traskade Matte först runt kvarteret med hundarna och Lapskflocken blev, som för det mesta, rejälst utskälld av Argschäferna uppe på sin kommandobrygga. Osäkerheten finns där hela tiden, skall hon lyckas ta sig ut igen.... Hon hatar alla tikar enligt uppgift från nära anhörig. Ett möte mellan denna tikhatare och Bulletiken som rusar ut och blockerar vägen känns inte optimalt. De bor längs med samma vägsträcka.
Efter att ha ägnat sig åt lite innesysslor tog Matte med sig hundarna på en härlig höstpromenad bland husen i området. Matte valde de mindre stickvägarna kors och tvärs och tittade på fina trädgårdar och husrenoveringar. Hundarna uppskattade att få nosa lite här och där längs vägar där de inte gått sedan Matte körde omkring där med sin promenadscoter inför och efter operationen. En promenadscoter som visade sig vara omöjlig att sälja när åtta likadana ligger på Blocket! En besvikelse.
Matte höll god fart och tillät inte konstanta luktstopp, men använde dem för intervallträning. Fullt ös - stopp - fullt ös - stopp. Matte gick för motion och närmast marscherade vägarna fram. Njutande fullt ut av att kunna göra det igen! Hundarna travade på och fick stanna och lukta lite, så var det flytande trav som gällde igen. Matte vill inte bara ha benstyrkan tillbaka, hon vill ha den goda konditionen tillbaka! Samt bevara Nástis kondition för ett åldrande med kvalitet även för henne. Tanterna Matte och Násti kämpar ihop med både vikten och konditionen. Inget kommer gratis och för närvarande ser det bra ut. Modji och Aili är aktivare i vardagen och får extra doser av motion när de jagar varandra i trädgården.
Så småningom ledde stegen bort mot sjön Hoven och när Lapsktrion i koppel framför Matte gick över den lilla bron från vägen och in i skogen bröt ett himla oväsen ut rakt framför Lapsktrion! Två Belgare i sträckta koppel dök upp över backkrönet och hade ljudliga åsikter om att möta de tre Lapska! De kastade sig i sina koppel ner mot Lapskflocken som blev totalt överraskad. Fast egentligen inte, eftersom Aili strax innan visat flyktigt intresse upp mot skogen när Matte gick mot bron. Men att det var två stora hundar med åsikter som de skulle möta på mycket nära håll var lite svårt att förutse.
Aili besvarade utskällningen med ett ryck framåt i kopplet och var den kaxiga på unga individers vis. Násti och Modji hakade direkt på när Matte gjorde en snabb U-sväng och lämnade den trånga bron och stigen, för att ta sig tillbaka till vägen och använda en parallell stig. Här fanns ingen som helst anledning att mötas med fem hundar med åsikter på en smal stig bland en massa trädstammar. Matte var tacksam att killen som höll de två stora skällande hundarna i nerförsbacken, stod stadigt på den blöta marken med trädrötter och att han var stark i armarna. Matte var lätt förvånad över att "Spökaili" inte var benägen att vända om, utan var beredd att hålla stånd mot den stora svarta och den stora bruna hunden. Hur som haver visade Matte hur man gör i liknande situationer - man vänder tillbaka och undviker tjafs. Fem myror är förvisso fler än fyra elefanter men det är inte alltid det är mängden det hänger på. Storleken har betydelse. Tre Lapska och gammal tant kontra två Belgare och en ung man..... Man skall inse sina begränsningar.
Husse har nu kunnat klippa den vattensjuka gräsmattan i omgångar och kanterna börjar torka upp och kan beträdas. I kvällningen tränade Matte lite rally med en ambitiös Aili och lika ambitiös Modji. Tävlingslusten tappade Matte efter att ha missat den viktiga poängen för godkänt på grund av att en domare "av princip aldrig ändrar ett domslut". 69 i stället för 72. Trots att hon medgav att Modji inte skällt ett enda skall fast skrivaren skrivit tre minuspoäng för alltför mycket skällande under hela provet. "Jag vet inte varför min skrivare skrev så. Din hund har inte skällt."
Man kan alltså gå en tävling med en helt tyst hund och ändå bli bortdömd för att hunden skällt genom hela provet. En felskrivning och en domare som är extremt principfast och inte ändrar felaktiga skrivningar. Vad är meningen med att göra bra ifrån sig då? Undrar Matte.