Lördag.
En dag som präglades av viss stillhet. Grått och dimmigt var vädret. Inbäddande och omslutande. Lapskflocken tillbringade en del tid utomhus och Matte tog med hundarna på en promenad i området. Tittade till en stuga där ägarna är på resa och fixade med timer, blommor och lite annat. Viktigt är att huset inte ser vinterövergivet ut. Här ute i skogen med stora tomter och många vintertomma stugor är det en tid för inbrott tyvärr. Man kan inte förhindra, men man kan göra det svårare. Det senaste är tydligen att någon form av metallföremål placeras bakom/framför bilhjul för att få koll på om bilen flyttas eller inte. Om den är vinteruppställd eller om ägaren helt allmänt är borta en tid. Man flyttar om saker i trädgårdarna på ett sådant sätt att om någon bor i huset kommer man att ställa tillbaka föremålen. Som soptunna och annat som ställs mitt i infarter, framför dörrar. Bedrövligt att man måsta vara på sin vakt hela tiden.
Matte och hundarna traskade vidare förbi både bebodda och obebodda hus. Ett grannhus köptes i våras och "ägaren" - "svärmorsdrömmen" presenterade sig och sade sig älska sitt nya sommarhus! Sitt projekt värt en resa från det permanenta hemmet. I dag är det visning av ett totalrenoverat och stylat hus på 49 m2 och priset är nu en miljon högre än i våras. Någon gjorde ett klipp. Så mycket var det med den kärleken! Från nergånget fritidshus i mars till minivilla för permanentboende på ett drygt halvår och en miljon i priökning. Det är trenden i området vad det verkar. Snart bor Lapskflocken i ett villaområde i skogen. Från att ha flyttat till något helt annat för snart sexton år sedan. Då åkte Matte skidor på vägarna med Gázzi och Násti i selar och fastspända i bälte. Nu är det inte ens någon som vågar cykla på de smala vägarna med alltför tung och stressig trafik. Vart skall man flytta nu? Funderar Matte, som inte vill bo i ett villaområde. Men som inte blir yngre och inte orkar med en liten gård längre. Som vill bo bra för hundarna. Tur att Torpet finns som en tillflykt tänker tanten.
På sena eftermiddagen for Matte och Husse söderöver ett litet stycke, för ett besök med familjen hos släkten på Djursholms begravningsplats. En skogbevuxen "kulle" centralt i samhället och en plats där Matte vuxit upp. Skolan "Sammis" stax intill, tillsammans med slottet varifrån familjen Banér en gång styrde över trakten. "Kommunalhuset" när Matte var liten. Starkt knutet till familjen på olika sätt. Matte är priviligierad som levt hela sitt vuxna liv i trakten med familj och släkt på nära håll. Få förunnat numera. Nu sammanstrålade Matte med sina söner och en blivande sonhustru för att minnas tillsammans vid några familjegravar. För att tända ljus för mor- och farföräldrar i flera generationer. Andra i familjen/släkten hade redan varit där och gravarna var fint upplysta redan. I minneslunden blev det ett längre stopp och minnena var fina, stämningen under jätteeken magisk. Nästan på dagen ett år efter det senaste dödsfallet i familjen. En personlig text blev detta, men kanske inte helt fel när livet pågår i stress och hets och man missar nuet för sedan. Ett sedan som kanske inte blir. Vi behöver varandra och gruppen på fem var en grupp, tillsammans med andra grupper. Var och en med sin enskilda saknad. Sin egen sorg och sina många minnen.
Från ett stilla duggregn i mörkret förflyttade sig Matte med familj till Monrads i Djursholms centrum, för en gemensam middag med mycket prat om framtiden och ett stundande bröllop och väntande resor. Fantastisk mat, fantastisk stämning och mycket värme i den fullsatta lokalen. Döden och livet. Familjen är viktig.
