Tisdag.
Solen sken en liten stund på tidiga morgonen för att snabbt försvinna och ersättas av regn som smattrade på taket. Solen skulle dock återvända på eftermiddagen enligt väderrapporteringen och på Radio Stockholm upprepades mantrat: "Efter regn kommer sol". Golfbanans artonhålsbana var öppen för bokning från och med onsdagen och Matte såg en sista chans att kunna gå en runda med hundarna under tisdagen. Väntan på sol föreföll aningen hopplös och den även denna dag kraftiga och isande kalla vinden rådde inte på molnen tydligen. Ösregnet avtog förvisso men ett smått duggregn dröjde envist kvar i det eviga blåsandet.
Matte gav upp och gav sig iväg. Att vänta på bättre väder och uppklarnande föreföll meningslöst. En öde golfbana lockade. Att njuta av fint vårväder och solsken är inte så svårt. Att njuta av busväder går också, om man kan se och känna tjusningen med att ge sig ut ensam i naturen under lite kärvare förhållanden. Mycket gärna tillsammans med hundar och hästen är saknad men tillhörde ett tidigare liv. Jo, Matte är en skogsmulle från födseln.
Nu greppade Matte stavarna och öste på från början i iskall motvind och motlut, med duggregnet i ansiktet och hundarna i fint flyt på lagom avstånd. Matte passade på och tog en sista chans att befästa lite avståndslydnad och fjärrdirigering på de stora och öppna ytorna. Framåtlutad powerwalk blev det och Matte var totalt närvarande i var hon var och vad hon gjorde. Stängande ute allt eländes elände och alla skrämmande siffror och avlidna äldre men också yngre. Rensande bort alla negativa tankar kring social isolering och oro för anhöriga, som ännu arbetar bland många människor och rör sig i centrala Stockholm dagligen. Matte högg ner stavarna i gräset och sträckte ut stegen och pulsen ökade och andningen gick djupt och effektivt. Motion av lungorna inför något ont som kan komma. Passiv rökning i barndomen satte sina spår. Man visste ju inte då. Då när Matte var liten och fick Asiaten och hon minns det än. Hur sjuk hon var i Asiaten. En influensa som slog hårt då.
Modji och Aili pressade sig mot vinden som vek deras öron och fick pälsen att ligga slickad. När de hejdade sig för att utforska partier med förna där sorkarna levde och vände sig om, fick de nackhåren över öronen och Modjis yviga krage blev som en lejonman! Svansarna vek sig i vinden. Komna längst bort på höjden mot skogen vid den gamla jordkällaren, blåste hundarna nästan iväg i byarna och Matte fick ta spjärn när hon fotade. Ville få hundarna på bild när de ställt sig bredbent med ryggarna mot vinden! Det ville inte hundarna. Modji ville ha vinden i nosen för vittringsinformation och Aili satte sig helt sonika med ryggen mot vinden, när en kraftig by hart när fått henne ur balans.
Klicka för större bild.
Matte njöt av utsikten över golfbanan norröver mot klubbhus och parkering. Stående med den isande hårda vinden i ansiktet och den täta skogen i naturreservatet i ryggen. Här och nu. Där och då. Känslan vill Matte bevara. Även duggregnet. Allt annat än just detta var totalt oväsentligt. Man känner att man lever. Det är lätt att andas, lätt att leva. Så oerhört värdefullt alltid - men helt ovärdeligt just nu. När bokstaven C är överanvänd av nödvändighet. Matte tvättade hjärnan ren och stängde ute allt annat än hundarna, naturen och det påtagliga vädret.
Matte hade lite svårt att slita sig från just denna plats, där allt var så kristallklart tydligt i det disiga duggiga och vindpinade nuet. Närvaro. Hundarna.
Ett djupt andetag och vidare ville både Matte och hundarna. Aili fick en uppgift som hon blivit allt bättre på vartefter denna vår. När Matte pausar och sänger gåstavarna på marken får Aili lyfta upp dem och räcka över dem till Matte. Så och nu. Nystart. Powerwalk för Matte och ökad trav för hundarna. Ända till den sydligaste utposten och dammen, där skogen anslöt nära med en bäck och här fick Matte se en bäverfälld björk. Oväntat bland all björksly röjd av mänsklig hand. Ett nytt stopp för fotande. I fjärran dök ett mindre fordon upp norrifrån. Bevattning av det regnvåta gräset?! Hann Matte tänka innan hon såg att det var en gigantisk gräsklippare. Inte ett fordon med personal som skulle slå på bevattningen även på denna promenad.
Vinden pressades ihop i utförslöpan ner mot Hundsjön och nu tilltog regnet och vinden! Att solen skulle skina enligt prognosen var den inte underrättad om. Det gjorde inget alls! Matte njöt av att utsättas för vädret, där hon lutade sig mot vinden som snurrade och rätt som det var fläkte jackans huva bakifrån upp över huvud och ansikte. På väg tillbaka till bilen.
Som vanligt drabbades Modi av akuta gåproblem och tappade styrfart tio meter innan hon kom fram till bilen. Dessförinnan var det som vanligt att hon "skulle bara" de sista hundra meterna innan parkeringsplatsen. Precis som när hon skall avsluta ett frisök. Precis som hennes mormor Gázzi, som alltid måste lockas tillbaka till bilen för att sluta söka, sluta jobba. Matte fick kasta godisbitar på marken i riktning mot för att få Gázzi att helt avsluta ett sök. Denna stora lust och kapacitet att jobba har funnits/finns hos dem alla. Násti såväl som Aili. Alltid positiva till alla förslag som presenterats i form av aktiviteter! Aldrig ovilliga att pröva nya saker. Hundar med en positiv inställning til arbete och samarbete. Dagens blötblåsiga väder hade ingen negativ påverkan på vare sig Modji eller Aili. De hade gärna varit ute längre, men för Matte räckte en dryg timme. På hemvägen öster regnet åter ner.
Var rädda om er och varandra! Stanna hemma i Påsk!
