Onsdag.
Matte hade en tid att passa och skyndade sig ut i gryningen med hundarna på en kort promenad. De lämnades hemma när Matte gav sig iväg och blev borta ett par timmar. Vid hemkomsten medförde Matte godsaker till hundarna att förtäras vid kvällens träning och som julklappar, men ett smakprov fick de i form av varsitt stenhårt och stort hundkex. Dagen var råkall med hög luftfuktighet och extremt mycket rimfrost som orsakade svår halka på vägarna i trakten. Med lite vind så bet kylan såpass att hundarna självmant valde glasverandan när Matte fixade lite av varje utomhus.
På kvällen tränade familjen i Vargmötet och den stora fordonshallen. Där "möbleras det om" lite då och då, vilket erbjuder nya vittringsförhållanden från träningstillfälle till träningstillfälle. Samma område men ändå olika alltså. Inte särskilt förutsägbart vare sig för hundarna eller förarna. Hundarna är annars smarta och har gott minne, varför de får förutfattade meningar angående tänkbara legor och vittrintsvägar! På det flaket brukar det ligga någon! Även hundar gör det enkelt för sig när möjlighet erbjuds.
Kvällens klurighet visade sig vara en nytillkommen gammal container med dörr, stående fritt och med rosthål i nederkanten. Vittringen drog iväg längs betonggolvet och spred sig längs en närliggande vägg. Men även åt andra håll och mot de stora fordon som stod ett litet stycke bort. Var dörren till containern helt stängd blev vittringsförhållandena på ett sätt och lämnade man en liten springa i dörren blev de på ett annat sätt. Här fick hundarna verkligen tänka till ordentligt! Med för mycket spring i benen missade de alldeles och drog förbi på tydligare vittringar längre ner i hallen. Olika blev det även när de sedan vände tillbaka och fick vittringen från ett annat håll. Med för hög arbetstemperatur blir klurigheter många gånger så svåra att hundarna väljer enklare alternativ så länge, men när alla andra figgar är fyndade måste de ta sig an även det som känns svårt. Med lägre arbetstemperatur hinner de fånga vittringarna bättre, för att sedan jobba sig fram till vittringskällan.
Ett sätt att dämpa farten och få hunden att koncentrera sig är att slå koppel på hunden. Bättre än att tjata och begränsa och styra upp med rösten och kommandon hit och dit. Ett kopplat sök är många gånger att föredra för ett sansat och strukturerat sök. När energin sprutar ur öronen är det svårt att koppla ihop nos och hjärna. Att först låta hunden frisöka och springa av sig en del av överskottet är inte så tokigt. Har den tur så fyndar den, men annars kommer den att upptäcka att lite lägre fart och högre koncentration och struktur i arbetet leder till större framgångar. Målet är ju att hunden lär sig bra sökmönster för framgångar i frisökandet. Den skall aktivt söka vittringen! Inte rusa omkring som en duracellkanin för att eventuellt stöta på en tydlig vittring som hunden är motiverad nog att följa upp. En ung hund som kokar över av energi blir, rätt tränad, en tioåring med stark motor, stor uthållighet i arbetet och stor arbetsglädje förenad med mycket klokskap och kunskap. En trygg tränings-/arbetskompis.
Det är lättare att dämpa en hund med lite för mycket av det goda som ung, än att lyfta den och få den att jobba med mer motor och lust. De där hundarna som kokar över som unga blir ofta bra arbetshundar när erfarenheten kommer med några år på nacken. Om de hamnar hos rätt ägare! Annars kan de bli betraktade som problemhundar och ges aldrig chansen att visa vad de duger till. De upplevs som "för mycket hund" och går ur hand hos en ägare som bara ville ha en hund som ser ut som en liten Schäfer. Upplevs som problemhund, när det är ett handhavandeproblem.
Jo då, det hände även sistlidna helg i Älvsjö. Intresserad av Lapsk hade haft Schäfer, ville ha en till men i mindre storlek och hade upptäck Lapsk Vallhund! Som trots viss påläsning förväntades vara precis som en Schäfer fast i lämpligare storlek. Flera som funderade på att skaffa Lapsk var endast intresserade av att ha hunden som renodlad sällskapshund. Man gillade utseendet. Ailis mörkbruna färg var uppenbarligen mycket lockande... ville ha. Men även ett intresse för rasen som träningskompis kunde märkas som tur var!
Var ligger felet? Varför tror man så helt galet om rasens egenskaper så ofta? Man vill utseendemässigt ha en Lapsk och förtränger all saklig information som tyder på att innehållet inte stämmer med önskemålen om en hund som varken jagar vilt eller har lätt att ta till skall. Eller är man felinformerad om vad som bör vara en bra Lapsk Vallhund med välbevarade arbetsegenskaper. Eller saknas kunskap om vad som är bra arbetsegenskaper hos en Lapsk Vallhund när man köper sin hund/säljer en valp?
Lapsk Vallhund är en arbetande hundras och bör så förbli. Förutsättningen är att de unga hundar som visar stor motor och arbetslust även får chansen att jobba med både kropp och knopp! Inte bara vara lydiga framförda i koppel. Trist att bra arbetsegenskaper inte är en självkarhet i rasen. Trist att de efterfrågas som "robusta" sällskapshundar. Man söker en hund som inte är så mycket hund som en som skall valla renar, men har utseendet som en som vallar renar. Lapsk Vallhund Light! Ny ras. Gud förbjude....
Denna träningskväll fick både de äldre hundarna söka på sitt erfarna sätt, med stor självständighet, problemlösningsförmåga och bra skallmarkeringar och de två unga hundarna fick skaffa sig nya erfarenheter och lära sig styra sitt skällande till endast markeringar. Skillnader på gammal och färsk vittring och kluriga vittringsvägar. Samt att man inte fyndar om man har för mycket spring i benen!
Tack för bra träning som vanligt och inte kommer det att bli något långt uppehåll för att det är jul! Mellandagarna erbjuder extra möjligheter till träning.