Tisdag.
Regnet hängde i luften och det blåste svinkallt. Husse hade gett sig iväg någonstans och Matte ville vara ute men frös. Beslutet fattades att testa om Matte skulle kunna ta sig runt hela "Mopperundan" i den kuperade terrängen med hundarna. Det är mycket uppför och nerför och vid den första skogspromenaden i mitten av april efter höftoperationen, kändes det dumdristigt att testa. Matte har sedan dess hunnit använda benen mer och de känns nu starkare. Muskler och senor i benet kändes inte stabila nog för branterna. Det skärs rätt mycket och väldigt djupt för att komma in till höftleden och det tar tid för muskler och senor att återfå styrkan. Båda benen är naturligtvis påverkade av att Matte haft gåproblem det senaste året. Dessutom har Husse rapporterat om stormfällda träd som ligger över stigen och hänger på andra träd och kan vara farliga att gå under. Varför man måste lämna stigen för att ta sig fram.
Matte fick börja promenaden med att släpa undan stora grenar som blockerade vägen efter röjning kring kraftledningen efter stormen. Sedan låg en stor tall, en rotvälta, rakt över vägen. För högt för att kliva över och för lågt för att krypa under, så Matte fick gå runt allt och ut bland ris och grenar i kraftledningsgatan. Tänkande på ramsan hon läste för egna och andras barn om "tigerjakten"! Där man inte kunde gå under, över eller igenom, eller hur det nu var. Mora Träsk vet hur det skulle vara!
Fortsättningsvis ringde ramsan i öronen på Matte, när hon gick där med hundarna i skogen och njöt till fullo över att kunna gå obehindrat i skogen igen! Nåja, obehindrat var väl att ta i, då falllna träd tvingade Matte till smärre omvägar och hundarna som kunde komma under där Matte måste gå runt trasslade in sina koppel några gånger. Men de vet vad "gå runt" betyder och trasslar på så vis ut sig själva. Men gåapparaten fungerade som den skulle och benen kändes starka nog för att Matte skulle våga sig på det mest kuperade partiet där det bitvis är branta partier som man måste upp och ner för. För första gången på ett år.
Klicka för större bilder.
Att orientera här är svårt då den ena höjden följs av den andra och på kartan är alla de smala åsarna gråfärgade, vilket betyder "berg i dagen", men de löper alla i nord-sydlig riktning! Kruxet är att avgöra vid exakt vilken höjdsträckning man befinner sig. Som nyinflyttad för länge sedan började Matte med att identifiera en slinga genom skogen, som skulle passa som närbelägen skogspromenad. Matte tog med kompassen och följde djurstigar och när allt stämde markerades slingan upp med stämpelfärg. Vilket gladde även omkringboende, som inte vågat sig ut i skogen innan. Nu är alla markeringar bortnötta sedan länge och bitvis är stigen aningen tydligare, men här möter man inte många numera. Trots GPS i varenda mobiltelefon. Höga gamla granar i låglänta partier omöjliggör bitvis signal. Matte njuter av att i stort sett få ha denna skog för sig själv, när hon är ute med Modji och Aili. Bortsett från rådjuren, älgarna, vildsvinen, räven i lyan en bit bort och en och annan varg som passerar genom området. Äntligen tillbaka.
Fort gick det inte! Detta var inte en promenad för flås och kondition. Detta var en promenad för njutning! En del går i kyrkan. Matte går i skogen. En viss känsla av abstinens hade vuxit sig fram under det gångna året. Matte stannade ofta och tog in skogen. Såg sig runt om, lyssnade, kände dofter och var bara där och då. En känsla av att ha fått livet tillbaka infann sig. Matte hade fått skogen tillbaka. Modji och Aili fick god träning i att koppla av under promenaden och i att bara leva i nuet och stå stilla under tystnad och stillhet. Matte kände sig lycklig över att ha kunnat ta sig fram utan problem, även i de branta partierna. Fyra månader efter höftoperationen. Ännu en målbild är nådd. Man skall och kan inte ta något för givet, men nu var Matte tillbaka i hemmaskogen bland berg och dalar, trollskog med fuktig mark och gamla granar, myren med norrlandskänsla och bergen ljusa av vitmossa och fönsterlav och glest stående tallar, bildande en gigantisk pelarsal!
På väg ner från högplatån möttes Matte åter av effekterna av stormens framfart för fyra måndader sedan. Grannen tvärs över vägen hade stor tur, när inget av de stora träden som föll från skogen i nordväst nådde riktigt ända fram till huset! Många träd hade fallit längs en mycket kort sträcka av stigen ner mot vägen.
I en och en halv timme hade Matte njutit av skogen, när hon nådde vägen i gen.
Aili blev lite stött i kanten när bara hennes mamma Modji fick visa både här och på FB att hon gärna åker skottkärra med Husse. Även om den egentligen är upptagen av vedklabbar. Varför Aili också får visa hur kul det är att åka skottkärra fylld med vedklabbar, skjutsad av Husse.
