Den här vintern visar sig dubbdäcken vara fullständigt nödvändiga för att kunna ta sig någonstans på vägarna här i skogen! Den som inga har haft har måst skaffa sig. Så dåligt skötta vägar har det inte varit under alla de tjugo år, som flocken bott i sin stuga i skogen. På grund av att plogningen inne i området sparats in mer än tidigare har ett bestående islager på minst tio centimeter bitvis kommit att täcka vägbanan. I detta tjocka islager uppstår nu stora potthål där asfalten skymtar i botten. I detta tjocka islager börjar dubbdäcken äntligen slita ner spår, där man kan få viss markkontakt på promenader! Om man kryssar från sida till sida för hitta mörka fläckar i det smutsvita. Vilket möjliggjort för Matte och hundarna att gå sina timslånga promenader i raskt tempo/powerwalk på både måndagen och tisdagen. Flera morgnar i rad har tidiga trafikanter varnat på FB om svartis på samtliga småvägar i trakten! Även på lokalradion har det varnats för svartis trots flera plusgrader. Svinhalt! Snorhalt! Fruktansvärt halt! Har man skrivit för att varna andra. Varför Husse väntat med att fara iväg på planerade turer ut ur skogen.
På tisdagen var det Matte som måste iväg tidigt. Vid en koll kunde inga varningar hittas och Matte gav sig iväg beredd på vad som helst. Provbromsade, men någon svartis var det inte denna tidiga morgon som tur var. Mattes yngste son hade mer eller mindre tvingat Matte, att en månad efter att ha svimmat i köket en tidig morgon, kräva ett läkarbesök som uppföljning. Matte hade ringt direkt efter - men avfärdats med att "det nog bara var ett plötsligt blodtrycksfall". Så Matte ringde på måndagmorgonen igen och den läkare som Matte då fick prata med dissade kollegans bedömning för en månad sedan och gav Matte en tid för besiktning morgonen efter. Så nu for Matte iväg för en statuskoll. Matte kollades på olika sätt och fick godkänt med bedömningen "stark och står stadigt som en staty gjuten i golvet". Det lät ju betryggande för hundarnas framtid! Det är ju alltid dem man oroar sig för! Även om sonen oroade sig mer för sin gamla morsa och det uppskattades naturligtvis.
Tack vare alla dubbdäck, kunde Matte vid hemkomsten ta med sig sina hundar på en förvånansvärt rask powerwalk på en timme i området. Iförd Icebugs med spikar i sulorna och kryssande mellan fläckar med barmark eller uppruggad is kors och tvärs över vägen. Hos "bullhundarna"/"kamphundarna" var det inte som vanligt. Ägarens bil var borta, hundarna tokskällde inne i huset - men kom inte utrusande vilt skällande. ? Hundluckan var tydligen stängd? Till och med Aili och Dima blev överraskade över att ingen kom rusande till staketet och skällde ut dem, när de passerade. De gick i stå och liksom väntade på något som aldrig kom. Skönt.
Angående kamphundar och aveln på dessa, vars mål är att kunna sälja hundar som försvarar sin ägare genom att anfalla för att döda, vill Matte inte se eländet på TV. Matte vet att dessa bilder sedan kommer att finnas kvar i skallen och ploppa upp när hon vill somna, eller vaknar i vargtimmen. För att aldrig kunna raderas ur minnet. Bilden på Blocket av Rottistiken som fotats skrämd och i försvarsställning för att kränga hennes knytt finns där för evigt. Paniken i hennes ögon - när man velat visa en aggressiv hund, i hopp om att köpare imponeras och vill ha valpar som anfaller människor. Den finns där till dess Mattes ögon sluts för gott.