Tisdag.
Matte har inte så mycket emot en sen vår egentligen. Det är ljust och vintrigt med all snö och solen skiner varenda dag! Inga sniglar! Inget ogräs! Inga knott! Vore det inte för att det är hart när omöjligt att hundpromenera någonstans, med utgångspunkt från det egna reiviret! På raksträckan utanför stugan är det asfalt och där har solen hunnit smälta bort all is nu. Kommen ett stycke söderut in i området eller norrut mot sjön är Icebugs ett måste för att kunna hålla sig på benen. Att gå med Icebugs på asfalt blir inte bra för vare sig skorna eller lederna. Obefintlig stötdämpning.
På tisdagen tog Matte spikskorna på och tänkte att en promenad i skogen skulle bli bra. Husse hade gått där nyligen utan större problem, då snön var blöt och mjuk vid några plusgrader. Nu var det nollgradigt till en minusgrad och snön var sannerligen inte blöt och mjuk längre. Alla Husses och grannens fotspår var nu hårdfrusna längs stigen och här och där var det blankis. Det var tolv minusgrader på morgonen!
Så det blev som det blev. Hundarna fick sin promenad! Absolut! De hade mycket att nosa på och farten var ju inte hög direkt. Området är starkt kuperat och stigen går upp och ner över branta partier med nord-sydliga bergkammar. Mattes väg genom skogen skedde med nedböjt huvud. För någon osynlig iakttagare måste det ha sett ut som om Matte räknade alla nerfallna och torkade barr på stigen. I sin rädsla för att trampa snett, snubbla eller halka på det stenhårda, ojämna, knaggliga och bitvis glashala underlaget. Effekten av dagsmeja och hårdfrusna nätter. Då och då gjorde Matte ett för hundarna obegripligt stopp. Lyfte huvudet, sträckte på ryggen och lät blicken svepa över det vackra vårvinterlandskapet! Myren, bergen med högresta tallar och den lägre liggande gammelskogen med storvuxen gran.
Trots allt var det en behaglig vistelse i skogen med hundarna, men det kändes i fotlederna. Matte och hundarna pausade innanför grinden och Matte slog sig ner i solen vid vedbodväggen en stund. Hundarna hade uppdämd energi efter den långsamma koppelpromenaden och drog igång en jaktlek i snön över gräsmattan.
Husse kom hem igen och det blev en fikapaus inne, då solen hamnat bakom några stora moln. Lite hundsnack blev det som vanligt och några minnen från förr där "hundkillen" Erik Fernström dök upp för Husse och Matte var för sig. I Aftonbladet som Husse hade med hem fanns en minnesbilaga över Jerry Williams som så sorgligt avlidit. Han bodde i trakten och Matte hörde till samma klubb när hon började köra räddning. Mattes första räddningshund Fenja var en mix Husky/Schäfer och hon väckte viss uppmärksamhet genom sitt utseende. Som en graciös svart Schäfer med tanteckningar och gula ögon! Hon låg i bilen och drog även Eriks nyfikna blickar till sig, vid en klubb där Schäfrar förekom mycket och man körde skydds i stor utstäckning. Fina hundminnen.
Matte återvände till nuet och sina hundar och preparerade ett doftletande åt Modji och Aili utomhus. En tebehållare med smittad möbeltass hängdes på handtaget på grindens utsida. Osynlig från insidan. Den fick hänga där en stund innan hundarna var för sig släpptes på sök. Vinden var som vanligt rätt kraftig och byig men trots allt svagare än på länge, varför det borde fungera att leta lukt för hundarna nu. Båda löste uppgiften fint trots att vittringen for iväg mot vedboden.
Hundarna fick vänta inne medan Matte gömde om doften två gånger till och en i taget fick de komma ut och jobba. Först låg doften nerstoppad under granris i en blomlåda på trappen till lillstugan och sedan gömde Matte den under en utstickande hårdfrusen snöklump. Nu var det inte en tebehållare utan en minimal plåtdosa med tre pyttesmå hål i. Vinden försvårade och hundarna fick jobba rätt ordentligt för att lokalisera vittringskällan, men det var ju det som var meningen! Det får inte vara för lätt för en Lapsk! Man skall inte heller nöta med en Lapsk, varför tre korta luktsök för var och en fick vara nog. Man skall sluta när det går bra och innan hunden börjar bli uttråkad. Ett vanligt fel vid Lapskträning är att man både gör det för enkelt, de vill ha lite utmaningar och att man håller på alldeles för länge med samma sak. Är i varje fall vad Husse och Matte upptäckt efter tjugo år med Lapska Vallhundar i träning.