Tisdag.
Lapskflocken vaknade till en strålande vinterdag! Solen sken från en klarblå himmel och snön täckte mark och skog. Den lilla stugan i skogen var en del av ett mycket fint julkort! Totalt annorlunda än det landskap Matte och hundarna var ute och rasktraskade i under måndagen, när regnet duggade ner mycket höstlikt. Vinden hade lagt sig och det var åtta minusgrader. En temperatursänkning sedan gårdagen med femton grader! Sent på måndagkvällen låg temperaturen på nollan och det snöade stora blöta flingor. Ingen kan i alla fall säga att vädret är enahanda! Omväxling förnöjer. Problemet är ishalkan som uppstår i växlingarna tycker Matte, som är livrädd för att halka. Mycket är Matte inte rädd för. Men att halka fruktar hon efter några rejäla kraschlandningar över åren. I synnerhet nu med två höftproteser, vars hållbarhet är begränsad. Det kan räcka med spräckt skalle i ungdomen och spräckt svanskota några gånger. Kärringen vill hinna nyttja sina återvunna färdigheter att gå långpromenader några år till.
Nu kan man tro att Matte en sådan fantastisk vinterdag skulle ta med sig hundarna till golfbanan för en härlig promenad med lösa hundar, som fick sträcka ut över de stora ytorna. Likt vore de i fjällvärlden! Men den promenaden blev de blåsta på och fick nöja sig med måndagens duggiga powerwalk, med en stavande Matte längts vägarna mellan husen.
Husse och Matte hade bokat en resa med Rosella från Kapellskär, för att äta julbord och julshoppa lite så här inför julen. Med Leif Mannerströms fantastiska julbord i fjol i minnet, var förväntningarna stora på kocklandslagets version av julbord. Gratisbiljetter var fådda som plåster på såren, efter det att bilen parkerats in på hemresan från träningslägret på Åland i september. Passagerardörren fram gick inte att öppna mer än en decimeter och Matte, som inte fick vrida proteser ur sina lägen, fick knöla ihop sig som en elitgymnast för att tråckla sig ut via förarplatsen. Inte fullt så svårt i en gammal bil som i Mattes bil av nyare modell. Med mer skålade och bekväma säten och mer av allt runt sätena fram, i form av polstring och bred mittkonsol mellan sätena. Bra var det inte och det känns tyvärr ännu.
Resan var fin, men av vinterlandskapet återstod inte mycket när man kom ut närmare kusten och ännu mindre i skärgården. Fläckar av snö i bergskrevor var allt som fallit här, där vattnet som värmehållare värmde mark och luft. På utresan samtalade Matte med en dam som reste med ett större sällskap och imponerade av julbordet var de inte. Husse och Matte fick på hemresan själva konstatera att den bedömningen tyvärr var korrekt. Smaklöst var ordet. Allt utom Jansson var smaklöst. Kålrotslådan var rinnig och långt ifrån godkänd. Kompott mer än låda. Efterrätter brukar Matte vara svag för, men gott var det inte. En besvikelse och inte värt de många pengarna det kostade. Tyvärr. Även om inget betalats på just denna resa. Med tanke på de många bussresenärerna som kommit långväga ifrån för att äta detta julbord. Fler mindes Mannerströms fantastiska julbord! I en klass helt för sig! Kocklandslagets julbord dissar både Husse och Matte. Inte så förvånande egentligen, då deras buffé varit rätt menlös tidigare i år. Tyvärr.
Maten var äten och det som skulle handlas var handlat. Bilen var parkerad ombord, vilket är smidigt. Ytterkläder kan lämnas där och samlar man in beställningar från omgivningen får man inhandlad öl/vin levererad till bilen. Den sista halvtimmen drog sig Husse och Matte tillbaka till det begagligt svala och lugna rummet avsatt för djurägare. Två stora och två små burar finns här och man kan lämna hunden en stund, vilket är praktiskt om man reser ensam med djur. En hund var uppbunden i därför avsedd fästanordning intill sin ägare. Den låg lugnt och vilade, ända till dess ägaren måste gå ifrån en liten stund. Viss oro uppstod och hunden satte sig upp. Fick ögonkontakt med Matte snett emot på andra sidan bordet och kommunikation uppstod. Tycke uppstod. Hunden godkände Matte som tillfällig ersättare för sin matte och slog sig till ro igen i sin väntan. Matte och Husse blev nyfikna på vad denna hund var av för ras eller raser. Kanske en Lapskkorsning?
Det visade sig vara en Chodský Pes, en vallhundras tillhörande bruksraserna och SBK. Seende ut som en blandning av Lapsk och Terv kanske. Detta exemplar var en tvåårig kille som föll Husse och Matte i smaken, med en härligt öppen och nyfiken blick! Matte gillade vad ägaren berättade om sin hund och hans användbarhet inom brukset.
Bestående minnet av denna julbordsresa kommer inte, som i fjol, vara maten. Utan denna unga hane av rasen Chodský Pes. Ett alternativ till Lapsk? Inte för Husse och Matte, men för andra kanske? Matte läste på medan Husse förde bilen hemåt till de egna hundarna, vilka tagits väl omhand av en granne under dagen.
Tyvärr är rasen föremål för ett hälsoprogram där höfterna är ett problem tydligen. Man tillåter avel på C-höfter om man parar med A-höfter. Rasen är sällsynt och avelsbasen liten och man resonerar som så att hundarna är inte stora och belastar inte sina leder så hårt. Storlek som Lapsk. Man anser sig behöva använda även C-höfter för att kunna avla på rasen. Inavel antas vara orsaken till höftledsproblemen.
Framtiden för Lapsk? Måste man hamna här? Med till numerären små raser.
Man kan undra varför inte Lapsk hör till bruksraserna och SBK? När Chodský Pes gör det. Det är mycket man inte begriper.