Från att upplevas som en belastning har Dima hamnat i ett sammanhang där hans nya Matte betraktar honom som ett lyckopiller. Från lägenhet till en tomt på landet. Från arbetslös till räddningssökträning. Från stress till glad och nyfiken utan stress. Dima har gjort den resa som många hundar borde få göra. Från missförstådd och upplevd som problemhund borde många hundar få chansen att hamna i ett mer passande sammanhang, hos andra människor.
Det är fler än en Lapsk Vallhund under åren som Matte fått beskriven för sig som "jobbig" och som varande ett problem med beteenden man inte klarat av att hantera. När det rört sig om helt normala pubertala Lapska slynglor och slynglar, som är missförstådda av de människor de hamnat hos. Inte sällan hundar med mycket motor och energi och bra Lapska Vallhundar, med stor arbetskapacitet. Det gör ont i hjärtat att få en liten valp på ett par månader beskriven för sig som "ond" när den inte vill släppa något smaskigt men riskfyllt ifrån sig. När man upplever sin nyköpta, drygt två månader gamla valp som ett problem, med för mycket vilja och energi. Valpköpet har blivit ett felköp. Den egna uppfödaren kontaktar man inte av någon orsak.
Inte sällan har hanhundar Matte hittat som presumptiva fäder till valpkullar visat sig vara kastrerade, då de upplevts som "jobbiga" av sina ägare och genom att skära bort kulorna har man trott att man skulle få en helt annan hund. Det är starkt att kunna inse att den hund man själv upplever som "för mycket hund" kanske passar som hand i handske hos någon annan. Det är starkt att inse att man har köpt sig fel hund och att den hunden bör få chansen att göra någon med andra hundönskningar, erfarenheter, förväntningar och behov lycklig. Dima är Mattes lyckopiller. Han gör Matte glad!
De senaste dagarna har Matte långsamt och i etapper ägnat sig åt att plocka ner julsakerna i kartonger, för förflyttning upp på vinden. Det har dragit ut på tiden då billetande och bilköp samt hundaktiviteter kommit emellan. Dima har varit väldigt engagerad i Mattes göranden. Ner med nosen i varenda kartong! Dima måste nosa på varenda pryl. Kanske även smaka lite i kanten här och där. Försiktigt med koll på Matte och medveten om det antagligen förbjudna i tilltaget. Matte har inga barnbarn, Dima är som ett litet nyfiket barn. Ingen som helst skillnad. Dima vill kolla ALLT! Underbart! För det mesta. Inte alltid.
På tisdagens promenad fick Dima Matte att överraska sig själv, genom att Dima bara var nyfiken på något som rörde sig på andra sidan diket. Dima går riktigt fint i kopplet nu och Matte gick där lite avslappnat när isen på vägen var borta. Båda kopplena i vänsterhanden och full koppellängd. Plötsligt kastade sig Dima rakt åt vänster i ett jättesprång, över det rätt grunda men breda diket fyllt med snö i botten. Aili åkte med och även Matte. En liten fågel flög upp där Dima landade. Matte reagerade instinktivt och hoppade även hon! Upplevde ett flimmer för ögonen under jättesprånget/flygturen och förberedde sig på att falla huvudlöst framstupa i grässlänten på andra sidan diket. Men överraskade sig själv genom att finna balansen och förbli stående!? Matte hade hunnit ryta "NEJ!" när Dima kastade sig iväg och det bromsade säkert farten lite. Aili var bara med halvvägs i språnget och stod nere i diket.
Matte blev riktigt glad! Inte åt att Dima kastade sig iväg i full koppellängd. Men åt att faktiskt ha lyckats sträcka ut och göra ett längdhopp på en och en halv meter med draghjälp och att inte tappa balansen! Matte mätte hoppet för att kunna skryta! Eller snarare för att kunna tillfredsställa sig själv. Tack för höftproteserna! Längdhopp och slungboll var favoriterna på idrottslektionerna i gymnasiet, i mitten på 1960-talet. Utöver ridning och simning. Det gäller att hålla igång även på äldre dagar och Dima ser till att Matte gör det. Lyckopillret Dima. Tack Dimas förra matte och Hundar Utan Hem för Dima. Aili instämmer! Dima håller tanterna igång!
